Arbetarbladet

Tillgång till alla artiklar här

Publicerad i Arbetarbladet
Recension Viktoria Jäderling ”Åh Lunargatan”

I titelnovellen besöker en mor och dotter moderns barndomshem där det är kusligt och finurligt om vartannat, i en annan sorterar en man sitt musikbibliotek samtidigt som han tjafsar i telefon med sin exkvinna. I en tredje smärtar en kvinna efter en lång operation. Viktoria Jäderlings debut ”Åh Lunargatan” är 15 noveller, med minst lika många teman och önskningar.

Det är känslor i massor, känslorna styra både när dem är närvarande, överväldigande och när dem ekar skarpt med sin frånvaro. Perspektiven skiftar och drar åt vad som ofta verkar vara motstridiga håll. Det är svårt att sätta ord eller förståelse på vart dessa berättelser är på väg, går det att se ett gemensamt tema? Finns det ett övergripande ledmotiv, riktningar eller tendenser? Nej inte riktigt, även om en gemensam nämnare är att många berättelser har en lika allvarsam som humoristisk underton när det berättas som sexualdrift, relationer och vardagliga problematiker. Men även när det lunkas långsamt framåt har jag svårt att riktigt få grepp om vart vi är på väg. Kanske är det för att det är en annorlunda form för stream of consciousness, kanske för att jag ibland försöker se de triviala skildringarna som en metafor eller spegling, eller också för att det i det hela taget är en ojämn samling.

Detta är inte noveller som leder till enkla punchlines eller konklusioner. Istället stretar dem över, vidare för att ibland springa i väg och andra gånger stanna kvar i tankegångar under lång tid.

Det glimtar till ordentligt i ”Kennedy high” som är den mest genomarbetade av novellerna. Den berättar om en tonårig utbytesstudent i USA som prövar på att förföra, att upptäcka både sin sexualitet och att vara kvinna. Här strävar en ung kvinna mellan olika relationer i både det dunkla och det sköna. Det ironiserar och längtas och människomöten blir till livslust hos karaktärerna.

Även om inte alla noveller är fulltaliga eller övertygande är språket fyllt av energi. Det är gåtfullt med en ständig fullmåne aura över stämningen, samtidigt som det humoristiska blir minst lika karaktäristiskt. I ”Melankolin” och ”Melankolin 2” är Jäderling någonting nytt av novellgenren på spåren, hon öppnar upp och skrapar på ytan till färska sätt att skriva, gestalta och fundera på. Men i övrigt känns några berättelser tråkigt nog ofärdiga. Till trots när mödrarskapet, aborter och små eller stora kriser ska gestaltas, är det inte fullt så stilistiskt kompletta som man hade önskat. Avsaknaden av just dramaturgisk kurva är en del av detta. Kraft finns det dock redan, precision lika så, men jag saknar ofta timingen. Den som tar fasta i det konkreta så det underfundiga melankoliska blivit lite friare, mer fattbart och kunnat klinga ut i större omfång.


Publicerad i Arbetarbladet 2017-07-27
Recension Kate Zambreno ”Green girl”

Litteraturen har ofta försökt och sporadiskt också lyckats med konststycket att genom fiktion definiera den verklighet som pågår just i nuet, samtiden. I Kate Zambrenos roman ”Green girl” byggs inte enbart ett register av tidsmarkörer för livet som ung kvinna idag upp, utan också en så slående modell av Lena Dunhams ”Girls” i litterär form.

20-åriga någonting Ruth har just flyttat från Amerika till London. Där jobbar hon på varuhuset Horrids, fiktionens Harrods, med att sälja parfymen Desire. ”Har du upplevt Desire?” frågar Ruth utan inlevelse alla förbipasserande kunder. Desire är ungdomslivet och popkulturen i parfym form, jag föreställer mig att den doftar av Rihanna, utekvällar på nylonskyltsklubbar, samtal, identitet sök, vänskaper, flörtar och Hubbabubba tuggummi. Precis som Ruths liv går att sammanfatta i några korta drag. Ruth är varken kvinna eller tjej, hon befinner sig mittemellan, i gränslandet, i det odefinierbara försöker hon definiera sig själv.

Ruth idoliserar kändisskapet och kvinnorna som ”lyckats”, hon suktar och söker efter perfektionen i livet, hon vill att verkligheten ska vara lika vacker som dikten, som filmen eller musiken. Ruth försöker sig på att skriva manuset till sitt eget liv, men det är svårare än det låter.

Zambreno har en förmåga att med små, eleganta steg utkristalliserar det viktiga i just detta liv som Ruth lever och låter dessa moment både få ta tid och plats, rum och fundering. Vackert och lidande på samma gång, oskyldigt och äventyrslystet utan att skuldbelägga den unga kvinnan. Hon låter henne vara nyfödd, annorlunda, naiv, vaksam och uppmärksam trots att Ruth är väldigt grön i den värld hon försöker finna sin plats i.

Med sagolik precision för de små detaljerna är det som om vi ständigt befinner oss i rummet tillsammans med Ruth. Hon bär med sig, sig själv vart hon än går, är en blomma som redan börjat blomma, vilken vi alla tittar på. Med citat invävda i romanen från mer eller mindre klassiska böcker, skrivs Ruth också naturligt in i litteraturhistorien, hon ges en plats och en ram för känsloregister från litterära kvinnor före henne.

Samtidigt finns det en närvarande utomstående berättare, som möjligen är en äldre Ruth? En som pratar med henne, om henne, ibland med visdomsord, ibland föraktar hon hur Ruth handlar, ibland håller hon med henne, håller om henne, lika sporadiskt som hon skjuter henne ifrån sig. ”Valfrihetens verklighet förlamar henne. Att sova är att varken vilja leva eller dö”. Denna höjd är så skickligt gjord att jag blir tyst av förundran. I historien sker det inte mycket, och det är precis där stjärnglansen, det autentiska och skimrande svåra finns. I att enbart vara, att leva utan klimax eller dramaturgisk kurva. Jag läser ”Green girl” som ett slags oskuldsfullt feministiskt manifest som är fullt av naivitet, första gången intryck och handlingar men också sökande och testandet fram till sin plats i varat. Ruth söker efter att bara vara, att stanna, precis som jag vill stanna, bara vara i denna berättelse.

Ruth försöker distansera sig från både läsaren och människor hon möter, när det görs en ansats till att skala av hennes slingriga skal slår hon tillbaka, både läsaren och personer i sin omgivning, glömmer och går vidare, fort. Ruth är som ett barn som går vidare till nästa lek utan tillfälle att stanna upp och reflekterar. Ett destruktivt ungt flyktiga beteendet som hon lever ut i London. Ruth förverkligar sig själv, samtidigt som hon smutskastas av andra, blir förbisedd och står frågande till sin existens. Här gör Zambreno allt det man önskar sig av en roman som denna; hon inte bara gestaltar, visar, ifrågasätter och förklarar, utan ställer också obesvarade frågor till sin läsare. Hur ska omgivningen hjälpa eller se dessa kvinnor, sträcka ut en hand utan baktanke till dem? Efter min läsning av ”Green girl” är det ett självklart svar på denna fråga, jag tänker på Whitney Houstons klassiska strof ”I’m every woman”, att det är precis så Zambreno får mig att känna, hon har lyckats med att tända ännu en feministisk glöd i mig.


Publicerad i Arbetarbladet 2017-07-01
Recension Solmaz Sharif ”Look”

I boken ”Frames of war” ställer sig den amerikanska filosofen Judith Butler frågan ”what is a grievable life?” förenklat översatt till ”vilka liv är värda att sörja?”. Butler resonerar kring vilka människoliv som får ta plats, synas och vilka liv som får ett värde i allmänhet, men i synnerhet under ett krig. Denna frågeställning aktualiseras återkommande i Solmaz Sharifs debutdiktsamling ”Look”.

”den här förfallna platsen dit
numera
endast mödrar går
endast mödrar vaktar de namnlösa döda”

”Look” är både krigs, kärlek och sorgediktning inom ramen för samma samling. Det allra mest personliga: sorg, kärlek och förlust, i en krigs historik, skrivs fram genom systematiska fragment. Även om systemen skiftar, finns det en ständig struktur i språket, ett försök att ordna upp det oförklarliga, ibland med hjälp av återkommande ord, ibland i form av listor, protokoll eller versaler. Krig, katastrofer och kärlek, skrivs in i en struktur och lyckas med den strama strukturen komma så nära som möjligt den komplexa verklighet som gestaltas. Språket och systemen blir ett mantra för att kunna skildra det icke gestaltbara. (”Jag sitter dagligen/ med språket/ de har gjort/ av vårt språk/ för att NEUTRALISERA”). Ett slagkraftigt grepp som påminner som Jaques Roubauds ”Någonting svart” eller Ida Börjels ”Ma” och även om detta är Sharifs debutsamling behärskar hon sitt arbetssätt på ett lika slående sätt som Roubaud och Börjel.

Med utgångspunkt i kroppen, både den skadade kroppen och den sörjande kroppen, men också familjen som en kropp, vilken i krigstillstånd tvingas att lösas upp, tar Sharif in både ett jag och ett storskaligt utomkroppsligt perspektiv. Ett fönster öppnas upp, ut mot en samtida krigstid som är exploderande nära även när den upplevs på distans i dikten. Med referenser till pågående universella katastrofer så väl som personliga gestaltningar över dem lilla vardagsdetaljerna, utformas något av ett krigslexikon skrivet med svarta mörka bokstäver. ”Enligt de flesta/definitioner har jag aldrig/varit i krig. /Enlig mina/har merparten av mitt liv/tillbringats där.”

Sharif använder språket som en maktfaktor, genom att ibland ta till med exempelvis militärens språk och göra till sitt. Den våldsamma och rasistiska diskrimineringen skildras med detta grepp på två plan; dels genom berättelsen, men också i de oräkneliga formerna för språk som Sharif använder sig av. Det paradoxala i berättelserna, om att vara på flykt men aldrig på resande fot, att aldrig känna sig hemma men ständigt behöva vistas ”hemma” artikuleras skickligt i typografin och språkets former.

Poesin kan vara ett sätt att ta kontroll över historien, om ingen annan skriver din historia, får du göra det själv: ”Jag har böckerna, /allihop. Står inte ut med deras/ . Alla /ryggar uppradade på hyllan. Hur du/ brukade stå där och lukta på sidorna. / dem. Alla säger/ samma historia / och ingen berättar vår. ”

”Look” har nominerats till flera priser, däribland både National Book Awards och Pen Open Book Awards. När den nu kommer i svensk översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida är det därför som med många uppmärksammade böcker, det finns en viss förväntan redan innan läsningen tar vid. Men med just den här samlingen blir jag aldrig besviken. Som titeln indikerar är detta en samling som uppmanar till seende, inte enbart till ett historiskt seende, utan också ett nutida. Denna samling ställer frågor om människoliv och krig, den finner ord till att gestalta krigserfarenheter på ett unikt vis. Men framförallt visar Sharif att Butlers tes, att alla människoliv är värda att sörja, men att alla ändå inte får samma uppmärksamhet sker konstant. Men med Sharifs poesi görs i alla fall ett värdigt försök till att lyfta blicken att se det som sker, to look.


Publicerad i Arbetarbladet 2017-05-30
Recension Helena Thorfinn ”Den som går på tigerstigar”

”Och jämställdhet, glöm inte jämställdhet, vi har en feministisk utrikes- politik, glöm inte det.” Meningen är hämtad ur Helena Thorfinns senaste roman ”Den som går på tigerstigar” och sammanfattar en av romanens många kärnproblematiker; komplexiteten i att föra ett feministiskt bistånds-och utrikespolitiskt arbete.

”Den som går på tigerstigar” är uppföljaren till Thorfinns debut ”Innan floden tar oss”. Precis som i debuten, får vi följa karriärkvinnan Sofia som tagit med sin familj och flyttat till Bangladesh, Dhaka för arbete på den Svenska ambassaden. Under sommaren som varit har det inträffat ett terrorattentat i Dhaka och när Sofia med maken Janne och deras två barn återvänder till staden har säkerhetsläget akut förändrats.

Till en början fungerar vardagen trots omständigheterna bra. Sofia arbetar närmast alla dygnets timmar, åker på arbetsresor i landet och möter konstant nya kollegor och samarbetspartners. Snabbt utvecklas dock situationen till allt mer kritisk, både privat och politiskt. När ambassaden upptäcker en container skippad från okänd avsändare, fylld med tortyrredskap, hamnar Sofia i ett politiskt läge hon inte kunnat förutspå.

Parallellt med det detaljrika gestaltandet av Sofias arbetsliv, får vi också iaktta varje steg som Janne tar, både känslomässigt och hans försök till att skapa en egen karriär och levnadssätt i Dhaka. Familjens hembiträde Nazrins historia är också delgiven, så även hennes syster Minas som bor i en by utanför Dhaka. Samtidigt berättas det löpande om dansarna Dipita och Pinky, slummens barn som lever ett utsatt och diskriminerat liv och blir långsamt mer och mer inblandande i Sofias arbete på ambassaden, där dem slutligen bidrar med material som kan komma att sätta deras eget liv i fara.

Diskussionen som romanen för är aktuell; hur utrikesarbete ska hanteras, hur mycket som egentligen sker under bordet och svårigheterna i de relationerna som skapas både i och utanför det politiska arbetet. Samtidigt får det ett nytt omfång när berättelsen ständigt tar in lokalbefolkningens perspektiv och gör med det en ansats till att teckna en komplex bild över en komplicerad verklighet. Det paradoxala blir dock att stereotypa roller sällan ifrågasätts, trots att det finns ett ständigt politiskt tilltal och strävan till att konkretisera och komplicera, skildras fattigdom, diskriminering, administrativa möten och klassförtryck med en övergripande trovärdighet men utan egentligt nydanande blick.

Olyckligtvis försvinner också de poetiska och litterära kvaliteterna i skymundan av allt för många detaljer och ett språkbruk som stundtals uppfattas så monotont att sporadiska passager hade passat bättre in i ett reportage eller debattartikel. Tematiken och det berättartekniska tvingar detaljerna till att vara många och flödiga, dialogerna lika så, men perspektiven skiftar så drastiskt att stor del av min läsning går åt till att enbart få överblick över situationerna. I ett försök till dramaturgisk kurva placeras det ut retfullt självklara ledtrådar till vart berättelsen kommer driva, vilket som konsekvens blir ett fall in i dramaturgiska klichéer. Thorfinn känner väl till det hon skriver om, och kunskapen är en god tillgång till berättandet, ändå är detta möjligen en så svår historia att skriva, att den tillslut också blir alldeles för svår att läsa. Det är helt enkelt överväldigande fiktion. Och det är synd, att det berättartekniska denna gång slår knut på en historia som lyfter både tänkvärda aspekter och angelägna dilemman. Vi får bara helt enkelt hoppas att Thorfinn utvecklar strukturen till nästa gång.


Publicerad i Arbetarbladet 2017-04-24
Recension Agneta Pleijel ”Doften av en man”

Om den första delen av Agneta Pleijels självbiografiska romanserie ”Spådomen” var en flickas memoarer, är fortsättningen ”Doften av en man” en ung kvinnas vuxenblivande.

Det är 1960-tal och ”hon” som huvudpersonen benämns med, befinner sig i Göteborg, för att senare flytta vidare till Stockholm. Hon läser på universitet, blir färdig utbildad, doktorerar, börjar skriva litteraturkritik och blir så småningom kulturchef på Aftonbladet. Hon gör karriär i en tuff och mansdominerad bransch, en bedrift! Men här sker de intellektuella mötena i periferin, vad Pleijel uppehåller sig vid är de mänskliga- och framförallt relationerna med män.

”Skriva är att minnas. Att minnas är också att älska”, så inleds ett stycke. Jag hänförs över förmågan att väva in en poetik över sitt eget skrivande samtidigt som minnena, reflektionerna är distanserade och eftertänksamma. Med lättsamma rörelser färdas vi mellan då och nu, från scener av tillbakablickar till ett jag som är Pleijel i dag som kliver in och resonerar kring handlande och känslor, med mer eller mindre hårda tag mot sig själv.

Dessa skiftningar ger både intensitet, flerdimensionell anda och analytisk blick. Tonen gränsar ständigt till självutlämnande, men det görs inga nedtramp på någon av människorna runtomkring henne, dessa tillåts att behålla sin integritet trots att den feministiska rösten hörs starkt och tydligt.

Ändå blir jag stundtals banalt men starkt irriterad under min läsning. Varför är hon så besatt av att bli älskad av män och varför ska hon ständigt sätta sig i en undergiven position? Men jag får svälja min ilska för Pleijel ger mig svar på tal. Uppväxtskildringen mynnar nämligen ut i en vuxenskildring av att vara kvinna i en patriarkal värld, men framförallt att förhålla sig till sig själv och sina partners. Den stora gåtan i denna bok är inte en spådom, utan den konstanta drömmen om ett jämlikt förhållande.

Sprickan i relationerna till män domineras av männens avundsjuka för att hon företar sig stora ting. Trots detta är männens kärlek och uppskattning det enda som är lyckan värd. Hon underkastar sig mannen samtidigt som hon i någon mån ser sitt eget värde. Men tidens bild ger inte kvinnan utrymme eller rätt till jämlikhet och detta raserar i slutändan i klyftor.

Det är fängslande hur Pleijel öppnar upp för att visa hur hon gång på gång stod upp för kvinnor i allmänhet, men väldigt sällan för sig själv och sina egna känslor. Det är sorgligt och hänförande just för att det blir en så brännande tydlig bild över ett förtryck som är så djuprotat att allt annat hamnar i skymundan. Pleijel ger det både en friskspråklig litterär gestaltning och ett allvarsamt uttryck.

Med labyrintisk självinsikt, ifrågasättande av strukturer, kärlek och språkkänslighet är det också möjligen så här memoarer lämpligast skrivs.



Publicerad i Arbetarbladet 2017-03-20
Recension av Johannes Anyuru ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”

Hon är en av förövarna till en pågående terrorattack mot seriebutiken Hondos i Göteborg. Den satiriska konstnären Göran Loberg som skulle ha samtalat om sina karikatyrer över profeten Muhammed har tagits till gisslan av henne och två andra terrorister. Men när hon står där med sin mobilkamera och filmar hela händelseförloppet är det plötsligt som om hon sett tidningsrubriker för attentatet tidigare; ”Som om hon redan minns vad de kommer att skriva om det här, efteråt.”

Boende på en rättspsykiatrisk klinik två år senare får flickan besök av en författare som intresserat sig för händelsen. Flickan skriver då brev till författaren, brev från vad hon kallar ett framtida Sverige. Ett Sverige som blivit till en dystopisk plats där nationalistiska och fascistiska idéer har fått inflammera hela samhällsstrukturen.

I Johannes Anyurus nya roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” har ett gränslöst våld, mörka krafter och islamofobi urartat. Vad som inleds med en terrorattack i IS namn, utvecklas till en systematisk avhumanisering av människor. Det är ett Sverige där människor tvingas att skriva under ett medborgarkontrakt, ett kontrakt som motsätter sig alla ideologiska och humana värderingar en demokrati borde innebära. Värdet på ett mänskligt liv och politiska ståndpunkter sätts på sin spets till att fråga hur dessa ska förenas?

Det kan tyckas som absurda föreställningar, långt bort ifrån den värld vi lever i som här gör ett försök att förenas med verklighetstrogna händelser. Men Anyurus skrivande befinner sig långt och länge i fruktkött av lager och avgrunder, avgrunder som lyckas bottna i en kluven kärna inte alls allt för långt bort från vår verklighet. 2015 var ett år som präglades av terrorattacker, mot Charlie Hebdo och den judiska matbutiken, mot Lars Vilks i Köpenhamn, och även mot Bataclan och restaurangerna i Paris. Terrorn är en samtida rädsla, och som med alla rädslor är de komplexa att ramma in. Med sammanvävning av science fiction och den hemska mask som terrorn är, med ett samhälle som rymmer både islamofobi och tro, drar Anyuru en svag konturlinje kring ett politiskt och känslomässigt skräckscenario.

Tonen ligger hela tiden på gränsen mellan ett dystopiskt befinnande, under ett täcke till fullständigt klarvaken, om det en framtid som skildras eller en psykisk sjukdom är svårt att avgöra. Precis som perspektiven skiftar ledigt gör också tiden detta, nutid, dåtid och framtid korsas som att dessa var omöjliga att separera från varandra.

Ekon av maktutövande, magisk realism, poesi och sorg. På något vis är de dessa ord som skulle kunna sammanfatta en komplex verklighet som skildras här. Anyurus författarskap utmärks av just poetiska drömmar som spränger av politiskt kraft. Här uppdagas dessa drömmar som mardrömmar, och jag häpnas över ordens kraft så väl som makt. Även om vissa av de mardrömsliknande bilderna känns avlägsna, och identifikationen ibland kan vara svår, vädjar texten till läsarens förmåga till empati.

På Michel Houellebecq liknande vis är detta en berättelse hårt sluten till hur makt och hat kan få förödande konsekvenser i en framtida värld. Men tillskillnad från Houellebecq händer det inte i romanens nutid, utan är vad som kommer att hända, eller möjligen vad en psykos kan frambringa för tankar. Denna känsla av magi, någon som kommer från framtiden tenderar stundom att distanserar. Även om det finns en hög dramatisk potential blir per automatik en del av de som berättas snuddat vid osannolikt. Paradoxalt nog undrar jag ibland om inte rädslan för just händelserna som skildras också blir en rädsla som smittar av sig på texten. Ett avståndstagande som hade kunnat tonas ner, för Anyurus förmåga att skildra de ödesdigra dröjer sig kvar.

Av alla bottnar i denna berättelse fastnar jag slutligen dock vid orden ”Vi är en kärleksdikt”, som återkommer tre gånger i romanen. Jag återkommer till dessa ord för att de Sverige som skildras här är en hemsk plats, men en kärleksdikt är det motsatta. Anyuru tar de sublima i en dystopi för att behandla en rädsla för framtiden, men också för samtiden. Centrala händelser i en saga brukar ofta upprepas tre gånger, och så är de också här. ”Vi är en kärleksdikt” nämns tre gånger, precis som om detta vore en saga. En mörk saga med öppna ingångar till poesi istället för ett slutet slut. Och en sådan kan enbart en författare som Johannes Anyuru skriva.



Publicerad i Arbetarbladet 2017-02-14
Recension av Oline Stig ”Hägring”

Det är snarare regel än undantag att novellsamlingar får sin titel efter en av de ingående berättelserna, så också Oline Stigs senaste samling ”Hägring”. Men för det är det inte en slump att titeln blivit just ”Hägring”. En hägring är en optisk synvilla som orsakas av ljusets brytning, vi tror oss se någonting som faktiskt inte finns, en illusion. En gemensam tråd för de tolv novellerna är möjligen också detta– karaktärerna byggs upp kring en illusion som tror sig spegla den egna individen eller den andre, en inbillad föreställning av både vem man vill vara, men också vem man är.

Oline Stig har profilerat sig på just kortprosan och novellen är det som definierar hennes författarskap. ”Hägring” är hennes femte novellsamling sedan debuten ”Ryggen fri” 1999. Den skickliga rutinen märks också i texten, alla noveller kommer till ett tydligt avslut, ett moraliskt eller etniskt dilemma som klarnar upp med en klassisk brytpunkt eller omkastning.

Även om ingenting skrivs på näsan och det sällan går att gissa precis hur historien hänger samman är de korta styckena uppbyggda som just deckare, om än med avsaknad av mord. Med en ironisk röst över hur vi lever i vår tid, ges små fragment med antydningar och ledtrådar till att sakernas tillstånd inte är vad de utger sig för att vara.

Om vi börjar med ”Hägring”, möter vi Lars-Olov som under sommarmånaderna Facebookchattar med sin nya vän Catrin, en kvinna vars mystik och öppenhet fascinerar honom. När Catrin en dag försvinner från chatten möts en grupp personer, som alla haft kontakt med henne, däribland Lars-Olov, för att reda ut hur det egentligen står till. Saker är inte vad de har utgett sig för att vara vilket sätter livet på fall.

Frågan huruvida det är fantasier eller förskjutningar av verkligheten återkommer. Möjligen är de för att vi matats med berättelser om ifrågasättande av sanning och falskhet under de senaste månaderna som gör att vissa teman känns något förutsägbara. Som att det i den hyllade tv-serien ”Black Mirror” skildras en form av samhällssatir över vår moderna samtid av ständig uppkoppling och vad som är en sociala medier verklighet, gör att jag ställer mig frågan om dessa historier redan berättats eller tåls dem att sägas igen?

I en novell är vi hos Set, en medelåldersman som haft allt man kunnat önska sig av livet, men som han med en handvändning förlorar, för att allting sedan ska kunna vända om igen. Mitt i denna 24timmars livskris frågar sig Set; ”hur hindrar man ett fall mitt i fallet? Man gör ingenting.” Detta är utmärkande för många av berättelserna – fallet. Flera av karaktärerna vågar inte falla, men de faller ändå. Ibland sker detta in i någons famn, ibland ut i det okända. En strävan efter sanning eller verklighet ger individen snarare mer osäkerhet än faktisk trygghet kring vad som går att sortera som sanning, i tiden av allt för många ständiga intryck. Möjligen griper Stig tag i någonting väsentligt i det moderna identitetsskapandet, rentav den post-moderna identiteten.

Vad som fascinerar med Stigs novellkonst är att utan att bli allt för effektsökande, berättas något provokativt och eventuellt samtidsreflekterande. Medvetna, välriktade och träffsäkra slag. Alla de tolv novellerna är någorlunda korta, välslipade men extremt berättande. Men även om perspektiven skiftar lika ofta som hos författare som Virginia Woolf, är det en text i ständig kontroll. Stig håller sina karaktärer på armlängdstavstånd, varken för nära eller för långt borta, vilket ger en avvaktande känsla, betraktar hon snarare än att skildra? Det är någonting i denna attityd som jag känner igen från den förra samlingen ”Över gränsen”, där texten är behärskad, tar inte ut sina svängar rent gestaltande eller känslosvallande. Till nästa samling önskar jag att Stig också själv vågar falla, inte enbart låter karaktärerna göra detta.


Publicerad i Arbetarbladet 2017-02-09
Recension av Jenny Tunedal ”Rosor skador”

Det kallas ibland att en människa står vid ett vägskäl när hon befinner sig i den närmsta tiden inför döden, en väntan som är omöjlig att verkligen veta vart den ska ta en. I Samuel Becketts klassiska pjäs ”I väntan på Godot” skildras mänsklighetens väntan i ett öde men instängt landskap, en stämning av både tragik så väl som komik, de vackra och mörka av vitaliteten möts. Precis så är det också i Jenny Tunedals senaste diktsamling ”Rosor skador”, där förhållanden till tid, rum och relationer prövas och inväntas. Vad som händer när en människa inte längre har makten över sitt eget minne och sinne, när hon tvingas leva i glömskans skugga i sjukdomsstadiet demens.

När jag lägger ifrån mig ”Rosor skador” efter att plöjt igenom den i ett enda andetag är jag alldeles utvattnad, alla poetiska uttömningar har gjort mig totalt hänförd.

Vi befinner hos i den instängda sjukhuskorridoren, den korridor där dementa människor vårdas sista tiden av livet. I denna korridor har verkligheten och omvärlden stängts ute och kvar finns desperation hos anhöriga så väl som kärlek och relationer. Minnesförlust är inte implicit med kärleksförlust, snarare tvärtom. När minnet försvinner blir närheten desto viktigare, integriteten inför andra människor tycks här övergå till en ärlig öppen resa. En resa som färdas i sådan hastighet att Tunedal rör sig både in och ut i sorg så väl som små lyckomoment utan att det nödvändigtvis går att urskilja vad som är vad.

Ett barns första ord är ofta mamma och kanske är det även det sista som grips tag i och hålls fast vid inför döden? I ”Rosor skador” finns närheten mellan modern och dotter som aldrig löses upp men blir närmast våldsamt känslosvallande. Möjligen har det skett en rollförskjutning, mamman är numera i en beroende ställning till dottern, men så även på andra hållet. Ömsesidigheten kan låta såhär:

Minns du mig
Ja

Minns du när jag var ditt lilla barn
Nej

Jag var din älskling
Ditt hjärta

Minns du min mamma
Nej

Nyanser av rosa, snö, trädgårdar, fåglar, känns många gånger som urladdningar för relationerna som finns i mellanrummen av dessa konkreta ting. (”Mellan monstret och vreden Ställ dig där Stå där/Mellan rosen och vreden Meningen och makten”) Tunedal ställer sig inte det som hade kan tyckas vara en naturlig fråga; går demens att förklara och i så fall hur? Nej, hon ger plats åt den genom att hitta genvägar i vardagsspråkets former, konstruktioner och formler, vad som skapar ett hantverk på sjukdomens egen premiss. Fångenskap i den egna kroppen framkallas av ångesten vid synen av fåglarna som är fria utanför korridoren, och en mamma som en gång var vid sitt fulla sinne skrivs fram av egensinnande suggestiva fragment.

Istället för att se en människas språk som förändras till sjukdomsspråk som något enbart sorligt, har Tunedal bevarat detta uttryckssätt, som poesi. Glömskan tillåts att tala sin egen gång, det är på dess villkor som dessa rader har uppstått och det är också på dess villkor som det magiska i ordenföljden blir till nyskapande logik.

Meningar som utanför sitt sammanhang hade verkat absurda eller otroliga blir här högst aprioriska från den röst de hörs, utan att för de stanna vid det banala, så som ”Din röst är det enda jag någonsin har hört” eller ”jag vaknar som jag drömmer”. Precis som demensen möjligen gör människan hudlös inför mötet med andra är även samlingen det, omedelbar och nära in på. Jag slungas så igenom dessa pulserande referenser, existensens komplexa gränser, rörelser och mångfald att jag tillslut totalt hängiver mig åt de figurativa förhållanden som samlingen utgör.

Ifrågasättandet av att hopp skulle vara de sista som lämnar människan, en tragedi i fyra akter eller en resa för den ”utan själ” i glömskans förtvivlan är kanske ekvationen till den totala poesin? Möjligen har Tunedal tagit i med lite väl många led i denna samling, ett stort omfång metaforik ska få plats och liknelserna tycks aldrig ta slut. Men även detta blir också en riktning i sjukdomen, som trots allt är just omfattande och förvirrande. Identiteten hos jaget upplöses närmast med glömskan om sig själv, men med hjälp av dynamiken i relationen till närmast anhörig, lyckas mamman här etsa sig kvar vid livet vid sidan om sin dotter. Den bräckligheten i estetiken ger något alldeles säreget. Trots allt famlande efter ljus och förvirring, är det högst självklart att detta är det mest omtumlande jag läst på länge.



Publicerad i Arbetarbladet 2016-10-29

Recension av Margaret Atwood ”Den frystorkade brudgummen – nio berättelser”

För mig finns det två motpoler vad det gäller novellsamlingar. Dessa kan antingen vara extremt spretiga i sitt uttryck, med allt för många viljor och teman, eller så kan dem vara skrivna med en oerhörd precision. ”Den frystorkade brudgummen – nio berättelser” Margaret Atwoods första novellsamling sedan ”Leva i synd och andra berättelser” från 2006, är just det sistnämnda, otroligt tajt och preciserad.

De tre första berättelserna i ”Den frystorkade brudgummen- nio berättelser” är varsamt sammanlänkade. I ”Alpinland” får vi möta fantasyförfattaren Constance under första tiden efter hennes make Ewans bortgång. Constance är en hyllad författare av fansen, men hånad av de ”finare” poeterna. Hennes första kärlek, machopoeten Gavin har aldrig riktigt kunnat skriva som Constance själv. Constances fantasy litteratur är närmast på riktigt för henne, hon blir ett med sina texter, samtidigt som Gavins poesi ”enbart” är litteratur. Det laddar berättelsen med mångtydighet och ger Constance upprättelse som fantasyförfattare, genom både tillbakablickar såväl som realtidsmöten kommer vi läsare att få förstå deras bådas verklighet, ur den egnes synvinkel.

Det är inte nostalgi som förenar Atwoods karaktärer, men likväl är det förflutna som binder dessa samman. Människor konfronteras med tidigare händelser i livet som de inte kan gå vidare utan att faktiskt stå öga mot öga med. Jorrie i den ”Mörka damen” läser dödsannonser varje morgon och går på bekantas begravningar. Verna möter på en pensionärskryssning av en slump mannen som våldtog henne under High School, och med hjälp av de fruktansvärda minnena börjar hon att planera sin hämnd.

Det är en melankolisk samling berättelser som öppnar upp landskap av funderingar över tidens förgänglighet och döden. I de allvarsamma skeendena lyckas Atwood med att få mig både att skratta åt dess tragik, som dess komik. Jag skulle inte vilja beskriva humorn i dessa berättelser som ”mörk” utan snarare att den skildrar livets absurditeter från olika infallsvinklar. Socialrealism utan att man behöver blunda för pinsamheter. Alla berättelser är noga genomförda fram från början till slut. Som med skicklig noggrannhet ger mig som läsare möjlighet att få lära känna karaktärerna i flera olika lager.

Tonen i ”Den frystorkade brudgummen” får mig stundtals att tänka på den danska författaren Dorthe Nors novellsamling ”Kantslag”. Två samlingar vars uttryck kombinerar fiktionens möjligheter till drama med verklighetens tragik, och lyckas på så sätt med att fånga upp livets många nyanser.

Atwood skildrar stundtals tunga teman, som döden, skilsmässor och våldtäkt, på ett likväl allvarligt som lättsamt vis. Hur motsägelsefullt det än må låta får både lyckan och olyckan stå som ständigt närvarande element. Är det någonting den ”Den frystorkade brudgummen” gör så är det nog att påminna oss om livets snabba vändningar, och även om dessa berättelser inte alltid lämnar efter sig ett lyckligt slut, så är det en med en stor gnutta hopp jag läser dessa.



Publicerad i Arbetarbladet 2016-09-28
Recension av Marit Furn ”Skuggan”

Det är nog få svenska författare som blivit lika omskrivna och omtalade som August Strindberg. Oräknelig mängd dokumentation har gjorts både över Strindbergs eget liv, precis som kretsande kring hans litterära och dramaturgiska verk. Trots detta verkar det gång på gång skrivas nytt. Frågan är om det är möjligt att formulera någonting nyskapande i detta ämne?

I Strindbergs självbiografiska roman ”Inferno” (1897) skildras tiden under åren 1894-1896 då han bodde i Paris. Strindberg plågades dessa år av paranoia, psykisk kris och sjukdom. Marit Furn har i sin debutroman ”Skuggan” placerat Strindberg just i denna för litteraturhistorien ytterst välbekanta miljö, vad som kallats infernokrisen. Denna gång är det dock inte Strindbergs egna tankar som skildras, utan gestaltningen sker genom spionen Zygmunt Pietziewzskoskys dagboksanteckningar.

”Skuggan” är precis vad titeln utlovar, en skuggning. Ett fiktivt hittills oläst dokument, Zygmunt Pietziewskoskys dagböcker har dykt upp; vi får med hjälp av en fiktiv förläggares fotnoter följa med under hans vistelse i Paris. Pietziewskosky är på uppdrag för att skugga, spionera och övervaka Strindberg när han utför sina kemiska experiment i Paris. Ett noggrant och disciplinerat detektivjobb utförs som Pietziewskosky skriver rapporter om, till vad han tror är sin uppdragsgivare i Berlin.

Det påpekas ständigt att dessa anteckningar inte är menade att handla om Pietziewskosky själv, utan om Strindberg, om hans liv och framförallt om hans kemiska experiment. Men som det så ofta är med just dagboksanteckningar leder dock dessa mer och mer in på Pietziewskoskys egna tankar snarare än direkt rapportering, och det är också där det fängslande i berättelsen finns.

Furn kastar sig ut i det litterära fältet genom att på ett metapoetiskt vis leka med tanken kring vad som faktiskt kunnat ligga bakom Strindbergs paranoia under infernokrisen. Och egentligen är spelplanen till texten extremt enkel, alla verktyg för Furns berättelse finns redan från tidigare spekulationer, Strindbergs egna anteckningar, såväl som litterära analyser över dessa och tiden runt infernokrisen.

Det som driver ”Skuggan” är istället just komiken som uppstår i den litterära spänningen mellan fakta och fiktion. Pietziewskoskys besatthet av Strindberg och flera av de händelser som präglar mystiken i ”Skuggan” är som tagna ur en scen i ”Inferno”, men denna gång från den andres perspektiv. Det ges vad som skulle kunna vara en ny aspekt på paranoia symtom och de mordförsök Strindberg tror sig utsatts för.

Det är lekfullt och skickligt, lätt att läsa, för en litteraturhistoriskt intresserad är det förstås stundtals fascinerande och muntert. Men detta stannar nog också vid att vara ett verk komiskt för inbördes, tidigare pålästa betraktare. Även om det så småningom utvecklas till lite av en spänningsroman tar denna aldrig riktigt fart. För det ska sägas att trots skickligheten är ”Skuggan” många gånger långsam läsning.

Dagboksformatet öppnar både för upprepningar och utläggningar som flera gånger känns självklara. Men det öppnar som tur är också upp till ett nytt rum av funderingar från andra sidan av Strindbergs liv. Och när Pietziewskoskys vanvett slutligen går från att vara ett jobb till att bli en besatthet, som gränsar till vansinne, då lyckas Furn också att fånga fantastiska detaljer i detta.

Just där gnistrar det till. I vad som annars kan vara stillastående perioder i anteckningarna lyckas faktiskt Furn forma en nyskapande bild över Strindberg. Den gräns som finns mellan att leka med fakta och att stilistiskt kommunicera genom fakta är en kreativ balansgång som Furn stundtals lyckas med att bemästra.



Publicerad i Arbetarbladet 2016-09-13
Recension av Therese Bohman ”Aftonland”

”Aftonland”, Therese Bohmans tredje roman skulle kunna vara en enkel berättelse om Katarina Andersson, professor i konstvetenskap vid Stockholms Universitet. Hon bor i en bostadsrätt på Södermalm, är både oerhört konstkunnig och skriver återkommande för Svenska Dagbladets kultursidor, ur denna synvinkel är hon något av ett praktexempel på en ”lyckad kvinna” i kulturvärlden à la 2016. Det är dock mer komplext än så.

Sanningen är den att Katarinas enda trygghet är just fast jobb och bostad, utöver det har hon både sex och alkoholvanor där oräkneliga varningsklockor borde ringa. Dessutom är hon intresserad av både yngre och äldre män, upptagna som lediga trots att hon precis har kommit ut ur ett långt förhållande. Och vilken 40 årig kvinna bryter egentligen upp med sin sambo sen många år tillbaka, bara sådär? Jo, någon som också bryter normer och inte är rädd för att inte kunna passa in i en stereotypisk roll.

Katarina är på flera sätt ensam, utanför systemet. För vad som många gånger är räddningen ur en sådan livssituation som Katarina befinner sig i, både i litteraturen så väl som i verkligheten, är kvinnlig vänskap och systerskap. Något som här är totalt frånvarande från Katarinas liv. När förhållandet som Katarina inte varit trogen på många år kommer till ett slut, står hon ensam, med sig själv. Men hon är inte övergiven, utan det är hon som övergivit, eller också är det både och.

”Hon älskade män och deras kroppar, men rent estetiskt var kvinnokroppen vackrare, biologiskt och konstnärligt fulländad, överlägsen. Samtidigt var kvinnan ett mysterium för henne. Män förstod hon, de var enkla.”

Bohman leker och analyserar de makt, kön och identitetsnormer som råder. Katarina har en besatthet där hon sexualiserar män på vad jag skulle vilja kalla ett manligt kodat vis, hon använder sig av koder som ger en känsla av att hon har makt. Även om Katarina egentligen står ensam så är det hon som har makten, och kanske är det också det som gör denna idéroman till vad som kommer till uttryck som feministisk kamp.

Det finns en oändlig kraft i varje mening där kvinnligt skapande framtonas, men inte ställs i kontrast till män eller åtrå. Katarina är på många sätt fri, hon har både tillgång till det skrivna ordet, till språket och till intellektet. Om huvudkaraktären i Therese Bohmans förra roman ”Den andra kvinnan” drömde om den manliga friheten har Katarina i den här, övervunnit den. Frågan är bara om hon någonsin kan bli fri ifrån sig själv? Det svaret finner jag inte riktigt, men de är också den komplexiteten som gör att jag inte kan släppa taget om Katarina.

För egentligen är det lite handling och synnerligen mycket resonemang, framförallt kring män och konst som driver ”Aftonland”. Jag kommer oundvikligen att tänka på Chris Kraus ”I love Dick”. De är båda två idéromaner med kvinnor som diskuterar män och konst på sina egna villkor. I ”Aftonland” är de just vibrationen mellan det intellektuella konstsamtalet och de personliga, privata, som inte romantiseras som det finns en sådan glänsande storhet i.

Trots detta, eller kanske på grund av detta vilar det också ett mörker över ”Aftonland”. Ensamheten präglar och driver. Är det någonstans denna feministiska kamp skaver så är det dock i bristen på andra kvinnliga karaktärer, att ensamheten tar över. Katarina är egentligen den enda kvinna vi får lära känna, resten är män.

”Aftonland” är en progressiv gestaltning, både av en medelålders kvinna men också av en kulturvärld och dess olika sidor. Bohman sätter fingret på rörelser, komplexa relationer och emotioner i samtiden som få andra lyckas med, och för detta är jag väldigt tacksam.


Publicerad i Arbetarbladet 2016-07-19
Recension av Hanna Hellquist, ”En tryckare på Blue Moon Bar”

Jag skulle nog vilja hävda att Hanna Hellquist under de senaste åren kommit att bli ett medialt fenomen. Som både krönikör i DN, radioprogramledare i P3 och författare, syns och hörs Hellquist ideligen. Under titeln ”En tryckare på Blue Moon Bar” släpps nu Hellquist samlade krönikor mellan åren 2003 till 2015. Det går bara att konstatera att det är en jättesamling, 750 sidor till bredden fyllda av kronologiskt ordnade krönikor.

Alla som någon gång läst eller lyssnat på Hanna Hellquist kan föreställa sig vad ”En tryckare på Blue Moon Bar” innehåller; intima texter kring hennes eget liv. Personligt om både Hellquist pappas död, den egna ångesten, nostalgiska scener, så väl som om relationer och förhållanden. Så pass lättskrivet och individuellt att jag ibland glömmer att dessa är skrivna för publikation i en morgontidning och inte endast välskrivna dagboksanteckningar.

Efter att ha läst, och ibland fått kämpa mig igenom alla dessa sidor tror jag mig närmast känna Hellquist som om vi vore vänner. Varför? Jo, för att allteftersom åren går genom texterna, är det samma historier som berättas om igen. Tillbakablickar till våren i Paris och jular, midsomrar och gamla pojkvänner avhandlas. Många berättelser och personer återkommer, som läsare ges slutligen en känsla av att känna inte bara Hellquist själv, utan även personerna som omtalas. Hennes mammas man Göran, vännen Linda, katten, är nu alla karaktärer i vad som skulle kunna vara en verklig väns liv.

Men i dessa texter diskuteras också verkligt aktuella ämnen, det är en konstant skarp blick på relationer mellan kvinnor och män, på jämställdhet, på landsbygden och staden, på kontraster och likheter. Det som Hellquist själv upplevt i sin vardag analyseras med en sarkastisk jargong, år efter år. Resonemangen går närmast runt i cirklar, men blir dessa ointressanta för det? Ingenting av det som skrivs verkar vara varken censurerat eller förfinat, och framförallt utan tydliga referenser till omvärlden är det kanske där Hellquist charm ändå bevaras.

Visst finns det ibland utrymme för mer allomfattande tankegångar där Hellquist ser mönster och kopplar samman situationer och sammanhang från vår samtid. Men främst är dessa texter personliga, för att inte säga just privata. Det är vågat, och fritt att skriva om exempelvis psykisk ohälsa, om att amma eller inte, eller varför inte förhållanden som inte fungerat. Det är inga kulturdebattinlägg kantade av kulturella eller akademiska referenser, utan helt tvärtom. Möjligen är det just det som Hellquist också gjort sin långa media karriär på, att vara rak och enkel men ständigt självutlämnande?

Det är svårt att sätta fingret på vad som gör att dessa texter och tankar fått en sådan stor genomslagskraft; att ett stort förlag väljer att de ut dem samlade. Att följa Hellquist är i alla fall som att gå tillbaka i arkivet och läsa igenom en personlig livsstilsblogg. Jag tror att det som spelar en stor roll är att här finns en person som tillåts att göra misstag, vilka hon fritt delar med sig av. En kvinna som vågar ironisera över sig själv, men också över andra. Om än blir det lite väl magstarkt några gånger, och man kan fråga sig vad exempelvis Göran som så ofta återkommer egentligen har gjort för att utsättas för all denna sarkasm? Om det är modigt eller inte, om det verkligen är intressant, är frågor som jag väljer att låta stå obesvarade.

Det egna och unika i dessa resonemang kvarstår dock. En kvinna som slår slint i många situationer och relationer men som lyckas skriva om detta med om än något arg så humoristiskt synsätt. Jag kommer flera gånger att tänka på karaktären Hanna i TV-serien ”Girls”, som i flera situationer tycks ha en likhet med Hellquist.

Och kanske är det just de. Även om jag har svårt att se att så många (förutom recensenter) kommer att läsa denna livsmanual, Hellquist egna livsfilosofi i manifest from, från pärm till pärm, så tycks detta vara berättelser aktuella för många individer. Det personliga blottas utan instagramfilter. I en samtid där människor skryter om deras färgglada frukostar och mer eller mindre perfekta liv kan de vara befriande att läsa om någon där saker och ting går fel. Där livet inte levs genom ett filter, om någon som hyllar och sågar, både systerskapet och sig själv. En kvinna som ibland tycks otroligt arg, en kvinna som inte riktigt trivs någonstans, som skriver ur ett annat perspektiv än enbart storstadsprofilen, en kvinna som allmänheten kan känna igen sig i. En kvinna som blir en vän. Kanske är det bara det som krävs, och det är inte så bara det.


Publicerad i Arbetarbladet 2016-07-13
Recension av Amalie Smith, ”Marble”

Den unga danska poesin har länge varit aktuell i det svenska litterära fältet. Debatten kring svensk respektive dansk ung poesi nåde kanske också sin spets under sommaren 2015. Men den danska litteraturens aktualitet har inte avtagit för det. Även den danska prosan har under de senaste åren dominerats av unga lovande författare, en av dessa är Amalie Smith.

Amalie Smiths genombrottsroman ”Marble” liknar ingenting jag tidigare läst. Så är det faktiskt. Och kanske är det inte så konstigt när huvudpersonen, namne med titeln ”Marble”, till en början av berättelsen är nedgrävd i jorden som en marmorskulptur. Och till marmor återgår Marble till och från, mer eller mindre medvetet för oss läsare, under historiens gång.

Det är inte rimligt att beskriva ”Marble” som en historia, snarare spinner trådarna om och in vartannat, för att utvecklas med och till hjälp av varandras respektive element.

När karaktären Marble sluter ögonen ser hon antika skulpturer i starka färger, polykromi. Former och material upptar Marble fullständigt. ”Formerna är eviga, säger hon. Och materialen är eviga. Det är först när det möts som tiden börjar.” Marble bestämmer sig för att resa från sin kärlek Daniel i Köpenhamn, till Aten, för att utforska, studera och fundera över just antik marmor och särskilt antika skulpturer.

Marble är egentligen flera parallella kärlekshistorier. Dels är det Marbles egen kärlek till Daniel. Daniel och Marble diskuterar Marbles stora kärlekar och besatthet; skulpturer, färger, koraller, solid form och figurer. Dessa konversationer är något alldeles eget. Smith skriver inte för att en berättelse först och främst ska röra sig. Det står många gånger stilla om diskussionen, både i och vid sidan om tillåts associationerna att ta sin egen tid och plats, små detaljer får liv och rörelse. Färger, former, och fascinationer går närmast att ta på genom Smiths livliga kunskap i gestaltningen av dessa.

”Marble rör sig genom detta landskap av ånga, som framstår som ett landskap av ytor. Ångan är varken våt eller torr. Den är ljudlös och har ingen doft. Den förtätas och tunnas ut med ett landskaps godtycklighet.”

Men det finns också en till kärlekshistoria, nämligen den om den danska skulptören Anne-Marie Carl-Nielsen och hennes man Carl Nielsen. Konsthistoriens anda dominerar i detta, svävar ut och lägger sig som en mjuk skugga även över övrig berättelse. Det är berusade känslor och kvinnligt konstnärskap, Marble både förundras och känner igen sig. Här övergår också ”Marble” mer till realism än icke-realism. Att den ”marmor-kvinna” som Marble är tar ett kliv ut i det som är mer autentiskt med verkligheten och filosoferar kring dess yta och form.

Marble skriver brev till sin vän i New York och jämte får vi läsa den brevväxling som skett många år tidigare mellan Anne-Marie Carl-Nielsen och hennes man. Det är mycket som skiljer dessa brevväxlingar åt, men likheterna och konsthistoriens alla band binder dem också samman. Och det är just detta som gör Amalie Smith till inte enbart författare till denna roman utan också historieskrivande konstnär till den. Det är en skapelse alldeles personlig i sitt uttryck.

Under vissa partier blir abstraktionen trots allt för dominerande. Men trovärdigheten är inte heller önskbar i denna berättelse, och under största delen har Smith faktiskt en häpnadsväckande stadig hand över hela situationen. För det är inte lätt att hålla ordning på alla de bollar hon kastat i luften, men Smith lyckas till slut få ihop det, om än inte till något konkret slut.

Med både närvaro och distans till det som varit skriver Smith in ”Marble” i en relation till konstens historia. Hon skapar en öppen form, en hybrid och psykologiskt djup i filosoferandet både över kvinnan som kvinna och kvinnan som konstnär, då som nu. Det finns en vidd i hela Smiths estetiska känslighet.

”Marble” är en berättelse jag tror varje konsthistorieelev mer eller mindre kan känna igen sig i. Den går inte att jämföra med mycket annat, men kanske får den också vara så, speciell och fin i sig själv.


Publicerad i Arbetarbladet 2016-06-08
Recension av Maria Küchen, ”Att flyga”

Med paraplyet i handen, redo att hoppa ropar Astrid Lindgren karaktären Madicken högt ”nu flyger jag” strax innan hon hoppar ner från vedbodstaket; för att sedan landa pladask på marken.

Detta är ett av många exempel på hur flygandet, och vad som verkar vara en aldrig sinande dröm om att flyga skildrats otaliga gånger i skönlitteraturen. Talesättet att ”tänk om jag ändå hade vingar” har till följd för längesedan blivit uttjatat. Men trots det tycks vi inte sluta upp med att fascineras över just flygningen, att sväva i väg högt upp i luften, att drömma oss bort, och i väg.

Just drömmen om att flyga tar Maria Küchens nya bok ”Att flyga” utgångspunkt i.

I ”Att flyga” utforskas de många perspektiven kring och av att flyga. Genom intervjuer med människor i branschen, där allt ifrån piloter till fallskärmshoppare tillfrågas, samtalar och resonerar engagerat om flygning tas läsaren med på en faktaspäckad läsning av flygturer, både dess fördelar och baksidor.

Systematisk går Küchen genom de olika formerna av flygning, flygplan och dess maskineri, från segelflygning, genom både stridsflyg och fallskärmsflygning, till passagerarflygning till att avslutningsvis ännu en gång ställa sig frågan ”vad betyder mina flygdrömmar?”

Om Küchen velat skriva en facklitterär bok med några klichéartade passager och egentligen för få genomtänka litterära inslag, så har hon lyckats. Om tanken istället var att genom tankegångar och diskussion på poetiska vis, visa på andra aspekter av flygning, att ge läsaren perspektiv så är det dock inte lika lyckat alla gånger.

För det är just den stora delen fakta som tar över. Både intressantare resonemang och den delen av prosan där scener verkligen skakar om, kommer tyvärr i skuggan. Istället får fakta som exempelvis hur processen går till från start till landning av ett plan beskrivas i detalj, hur piloterna kommunicerar fyller flera sidor av enbart upprepning av statiska meningar, exakt vilka olika stridsflyg som finns och hur Sverige använt dessa – ingående redogörs även för detta.

Küchens engagemang och beundran, ja närmast förtrollning över flyg, flygplan och dess möjligheter bultar dock fram genom texten. Frågor kring flygning är många och dessa får också flera och nyanserade svar av de människor hon möter. Mestadels är det antingen mer eller mindre privata eller anonyma röster som berättar vad de eller någon annan varit med om, men frågorna besvaras också av ren fakta skriven på samma vis som om det vore kurslitteratur.

Küchen associerar även fritt själv kring att flyga, genom en form av stream of consciousness i essäformat, ser Küchen flera gånger ett samband med religion, religiösa berättelser och sitt eget liv där flygupplevelsen, flygplatsen eller att se på en flygning varit betydande.

Återkommande är både rädslan, det farliga i att flyga och den fantastiska känslan som sedan kan infinna sig av att tappa kontrollen, att släppa taget. Och det är precis så mångtydigt som det låter. Själv späds mest min flygrädsla på av att läsa om dessa flygolyckor och hypotetiska fall om dessa. Men det finns också en spänning i skildringarna, en fascination över att allting kan hända, både på gott och på ont.

”Att flyga” gör mig dock konfunderad, vem är egentligen den tänkta läsaren, vem är denna bok menad för? Det kan tyckas oväsentligt, men jag fortsätter att ställa mig frågan då jag strids med en känsla av oförståelse för vart Küchen egentligen vill driva fram med texten, och för vem är det egentligen detta ska förmedlas.

Den tänka läsaren tycks för mig dock vara de människor som ”Att flyga” handlar om. De människor som tillfrågats och redan tar plats i boken, de som beskrivs, de som Küchen möter, det är dessa människor som troligen skulle ha mest behållning och glädje av denna bok. Att kunna läsa den med en vis nostalgisk blick, med någon form av igenkänning och suktan efter att lära sig ännu en till detalj om flygning eller flygplan, då finns möjligheten att läsa denna med ett stort och fint utbyte.

Men för oss andra, vi som inte arbetar varken med flyg eller något relaterat till detta, lämnas något oförstående.

”Att flyga” är inte platt så tillvida att det inte finns (om än för få) vidsträckt poetiska skildringar eller kopplingar till både poesi och samtida problematiker, utan entonigt blir detta just för att dessa associationer inte binds fast i någonting, varken tillsammans över kapitlen eller var för sig, vilket gör att de kommer i skymundan.

Många resonemang står för sig själva utan att egentligen spinna vidare till en fast eller slutlig punkt. Och detta är synd, för drömmen om att flyga finns kvar, och berättelserna om dessa är både många och tänkvärda, men här räcker det inte ända fram.


Publicerad i Arbetarbladet 2016-04-29
Recension av Ann Jäderlund, ”djupa kärlek ingen”

Ann Jäderlunds nya diktsamling, den tionde i ordningen, ger mig en plötslig förnimmelse av att hålla en påkostad skrivbok i min hand.

Diktsamlingen kläds av en vit blank pärm, med en röd sammetstråd som hänger ner utanför bokpärmen, inget ISBN nummer eller baksidestext går att skymta utanpå, enbart ”djupa kärlek ingen” som är skrivet i blå bokstäver på framsidan.

”Djupa kärlek ingen” är dikter skrivna mellan 1992–2015, alltså med ett tidsspann på nära 20 år, och kanske är det också därför känslan av just anteckningsbok följer med mig även långt in i min läsning.

Det är till en början svårt att angripa denna text, inte för att den är svårförståelig som sådan, utan för att den i sin enkelhet är både rörlig, öppen och experimenterande.

Ann Jäderlund har sedan debuten med ”Vimpelstaden” 1985 utvecklat ett eget undersökande språk, ett språk som inte enbart laborerar med ord utan också den grafiska formen på dikterna. För just typografin är slående med ”djupa kärlek ingen”. Det finns ingen uppdelning efter kronologisk ordning över när dikterna är skrivna, inget kapitel eller sidnumrering. Istället får jag orientera min läsning efter typsnitt och om texten är kursiverad eller inte.

Jäderlund inleder med ”Erfarenheten är ett växelfält” där frågor kring ett subjekt och ett objekt, den Andre, och vad erfarenheten spelar för roll hanteras. Den erfarenhet och retroperspektiv som titeln indikerar på finns ständigt närvarande också genom flera av de senare sviterna. Trots att tematiken är splittrad återkommer frågor om just vad som kom först eller som hur kärleken blev till.

En av sviterna där detta återkommer är i ”I början var bara kärleken”: ”Det ur vilket jag kom/Som är min klarhet/Rum täta sorg/Där vi bara glimtvis/ flyter upp/och smälter samman/Ursprungligen var ju/allting det”.

”Djupa kärlek ingen” är en fantastiskt genomarbetad process, för det är just en process. Det är inte frågan om en klar rödtråd som följer som medel till ett självklart mål, utan genom växlande situationer och händelser ges ett helhetsförlopp som är svårt att släppa ifrån sig.

De många elementen spelar alla sin egen roll i en större produktion och Jäderlund släpper aktivt in läsaren i denna process. Trots detta blir det lite rörigt emellan åt. Tanken slår mig om detta är dikter som blivit över efter böckerna som Jäderlund under arbetsåren gett ut, för många av dem känns just som om de ska läsas var för sig, och inte som en del ur en större samling.

Jäderlund har en känsla för relationer. Både slående och gåtfullt gestaltas en mor och dotter relation mot slutet av ”djupa kärlek ingen”. Konstnären Vera Nilssons citat ”Gör så att ni har en ledtråd till varandra” har kommit att bli en premiss till flera av dessa, Nilsson som själv som ofta målade porträtt av sin dotter.

”Modern tänjer ut barnet med blicken
Barnet tänjer ut modern
med den andra blicken och de
första modern som inte längre
kan känna sin blick”

Det är med en fascinerande intensitet som Jäderlund lyckas avhandla stora frågor kring familj och kärlek sida vid sida med vad som närmast framstår som ett filmreferat som samsas med verklighetens scener i sviten ”Repulsion Polanski”.

Jäderlund skriver med en musikalisk rytm, och orden får tillsammans med varandra en egen klang som snarast övergår i musik. Trots stora skillnader finns det också likheter med den känsla av rytm som återfinns i Cia Rinnes makalösa författarskap.

Vatten och naturen är även de teman som är återkommande från flera av Jäderlunds tidigare samlingar vilka här framträder mindre intensivt och mer sökande. Naturen lever, dikterna blomstrar både bokstavligt och bildligt.

”Varför talar människorna
Trädet som har många
enskilda blad
kastar sin skugga
mot väggen”

Denna samling är oerhört omfattande, Jäderlund friger språket och drar sitt skrivande i ännu en ny riktning, en riktning jag vill följa med för att se vart det bär av här näst.


Publicerad i Arbetarbladet 2016-03-21
Recension av Ebba Witt-Brattström, ”Århundradets kärlekskrig”

Redan innan jag börjar läsa litteraturprofessor Ebba Witt-Brattströms skönlitterära debutbok har jag bestämt mig för att, hur svårt det än må vara, ska jag försöka läsa den som ett fiktivt skönlitterärt verk. Det blir dock stundtals onekligen så komplicerat som jag förväntat mig.

Scenen är enkel, två roller, en välutbildad kvinna som jobbar på ”Departementet” och en ännu mer bildad och högt aktad man som arbetar på den så viktiga ”Styrelsen”. Tillsammans befinner de sig i äktenskapets slutskede.

Från första till sista sida förs en bitsk, poetisk, dialog mellan han och hon, en dialog som formar en upptrappning till slutet av ett äktenskap som redan raserat. Intensiteten och spänningen mellan dessa två parter är ständigt på liv eller död. En dödsdans har inletts. Möjligen kvalificerar det sig som skönlitterär poesi men jag läser det snarare som ett drama, en relation i förfall spelat i en akt. Med djup kärlek som scen och det intellektuella grälet som spelplan är det dock varken en tydlig tragedi eller komedi.

Efter att ha läst en bit in märker jag att det är ofrånkomligt att inte förstå denna text som en där den manliga erfarenheten ställs i kontrast till den kvinnliga. Deras gemensamma liv, vardag, den mångåriga innerliga kärleken som är på väg att krackelerar just i detta nu, mycket på grund av deras skilda tankesätt. När kvinnan påpekar att man måste kunna relatera till varandras professionella liv kastar han bort detta med att säga” vi är inget jämställt par./Jag tävlar inte med damer”

Det pågår ett krig, som verkar ha fortlöpt i många år, och precis som med alla krig finns det inte en simpel vinnare eller förlorare.

Han säger ”Ett krig slutar på riktigt/ när en ena parten är/fullständigt besegrad/eller död.”

Varpå hon svarar ”Du talar maktspråk min vän./I ett kärlekskrig finns inga vinnare/bara förlorare.”

Olikheter och brister blottas mot varandra och gör att begreppet upprättelselitteratur som Åsa Beckman i vintras myntade (DN 2015-12-04) passar in på beskrivelsen av detta verk. Ebba Witt-Brattström för här inte någon hämndaktion mot mannen i förhållandet genom att enbart lägga fram alla hans svagheter; till stora delar är det kvinnans smärta, sprickor och sorg som även de står i fokus. En kvinna och man som inte kunnat enas i vilka plikter och tillgivenheter ett äktenskap bär med sig och i detta är det kvinnan som verkligen tagit den stora smällen av.

I likhet med Hugo Rask i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” har mannen i ”Århundradets kärlekskrig” ett maktbegär i blicken och svårt att se kvinnan som en lika. På samma plågande vis som Ester gång på gång vänder tillbaka till Hugo Rask har detta älskade par inte förmått sig att bryta upp trots allt ursinne som ligger i luften. Även om det är befogat att applådera de äktenskap som håller ihop ett helt liv, är applåderna här ämnade åt de som faktiskt till sist förmår, tar mod till sig för att bryta upp.

Med en skilsmässa mellan Ebba Witt-Brattström och exmaken Horace Engdahl som blivit en i kulturvärlden publikgnagare är det utan tvivel svårt att inte låta tankarna referera till författarens privata liv. Precis som alla författare mer eller mindre inspireras av sina egna upplevelser är denna text fiktiv likväl med inspiration hämtad från det verkliga livet. Men frågan är hur intressant den möjliga självbiografiska aspekten är?

För mig blir den totalt oundviklig först när kvinnan gång på gång påpekar att hon blivit misshandlad. Inte heller här tänker jag dock att Witt-Brattström har menat att öppna upp för allt som skett bakom stängda dörrar, mycket väl, och högst troligt, kan detta vara en litterär tillskrivelse för att dra berättelsen framåt. Jag tror att det är i detta skede som läsarna av denna bok kommer att delas itu. Precis som när Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” gavs ut kan det kring detta påbörjas en moralisk diskussion.

Och visst är det svårt att dra en gräns mellan fiktion och verklighet, på samma sätt som det är svårt att veta var den hårfina gränsen mellan omoraliskt och moraliskt dras. Om det finns ett motiv är detta dock snarare att på ett litterärt vis, visa på möjligheten till uppbrott än att försöka återspegla en sann verklighet. Trots alla år av kärlek går det att faktiskt bryta upp när smärtan tar överhand, detta är inte det samma som att ge upp. Om det är något som ska tolkas moraliskt så är det att förnuftet i slutändan här tvingas styra över känslorna.

Istället för att enbart bli till smutskastning i ren ilska mot varandra resulterar ”Århundradets kärlekskrig” i just en skildring av skillnaden på synsätt, skillnaden i hänsynen i relationen. De patriarkala strukturer som feministen Ebba Witt-Brattström ägnat många år åt att uppmärksamma visas här på sin spets. Två motparter ställs mot varandra i en humoristisk intensiv debatt, där ingen kan gå ur som segrare.

Med väl valda ord från båda sidor ges dock snarare känslan av att bråket förs i en akademisk fasad, i offentlighet, än en privat angelägenhet. Han säger: ”Jag är en helt normal narcissist” varpå hon svarar: ”Du är behagsjuk/Du tänker alltid /What’s in it for me/ Psykopatens morgonbön.”

Om en denna text för en stund får stanna i att vara skönlitterär, tror jag att det är en text som med tiden ger både förståelse och skratt, men framförallt en väldigt god läsupplevelse.


Publicerad i Arbetarbladet 2016-03-15
Recension av Måns Wadensjö, ”Människor i Solna”

Gränsen mellan ett barns värld och vuxenvärlden kan tidvis vara milslång. Både de fysiska gränserna; som skolgårdens slut eller ett rum i hemmet där enbart de vuxna får vistas i, faktiska gränser barnet inte kan eller får passera ut till den vuxnes verklighet.

Men framförallt är det kanske gränser mellan perspektiv och fantasi vilka skiljer sig åt. I Måns Wadensjös ”Människor i Solna” är det just dessa gränser, vinklar och broar mellan perspektiv i vardagen människor emellan och i synnerhet vuxen-barn relationen som ställs i centrum.

Jag kommer att tänka på när jag läste till mitt körkort, hur jag då särskilt uppmärksammade det parti i teoriboken där det hävdades att barn upp till 12 år är en trafikfara. Inte för att de är mindre än vuxna och på grund av det inte syns i trafiken, utan för att det är ungefär så länge som barn pågående kan ha svårt att skilja på verklighet och fantasi. Ett barn kan vara så inne i en lek, fantasi, leva i sin egen värld, att barnet inte uppmärksammar eller kan bedöma vad som sker utanför denna. Det är denna sida av barnets värld som Wadensjö tar utgångspunkt i.

Att skriva en roman ämnad för vuxna ur primärt ett barns perspektiv – det är ingen enkel uppgift som Wadensjö har tagit på sig. I ”Människor i Solna” får vi möta världen genom jag-berättaren Måns ögon.

Det är 90-tal då vi får följa med Måns genom dagis- och lågstadieåren, när nya vänskaper stiftas och sedan löses upp, första skoldagen, första besöket på Solna köpcenter, första flytten till en ny lägenhet och den stora händelsen när familjen köper sin första dator. Under rasterna i skolan när Måns och hans vänner för en tyst kamp mot de vuxna och kommunfullmäktige, eftersom att de är övertygade om att de vuxna gör detsamma mot dem.

Wadensjö lyckas med att få fram att det är med två olika ögon som Måns och de vuxna ser på livet med. I en passage när en i elev i Måns klass skrivit att noshörningar är rosa och blå, förklarar fröken Åsa den precisa skillnaden; ”Om ni vill att jag ska förstå att ni vet vad det är ni säger, då måste ni ju beskriva världen som den är.”

Med en detaljrikedom över minsta lilla pinne som plockas på skolgården, vad fröken uppmärksammar i klassrummet, hur leken på rasten fortskrider, blir den naivitet vilken enbart kan blomma ut hos ett barn explicit. Skammen hos Måns när han gjort någonting dumt gör att han förvränger historien i sitt huvud till oigenkännlig. Men även den spänningen vilken världen upplevs i. Måns totala förundran över att det rum i lägenheten vilket han byggt upp en hel förtrollning kring kunde stå olåst, hur kan det mest mystiska han kan tänka sig inte ens vara låst?

Igenkänningsfaktorn är hög, dock blir det tidvis allt för sentimentalt. Jag är själv uppvuxen under 90-talet i Lund, och kan relatera till många tillfällen och händelser som Måns upplever i Solna. Detaljerna från barndomen väcker minnen till liv, men stundtals blir läsningen ändå lite som när man bläddrar igenom en gammal skolkatalog, återupptäcker minnen, skrattar till lite och tänker tillbaka, men sen är det faktiskt inte mer med det. Det blir därför svårt att hålla uppe ett intresse för Måns genom alla 470 sidor.

Måns uppväxtberättelse varvas dock med en rad andra berättelser i vilka vi får en millisekunds inblick i en Solnabors liv. Synvinklarna är både många och skiftande i berättelserna, alla har de gemensamt att de skildrar olika aspekter, tankar och drömmar, upplevda av människor i Solna.

Wadensjö försöker med reportageartiga metoder skildra en övergripande stämning, ton vilken ska representera synen och betydelsen av Solna. Ett spindelnät vilket slutligen ska spinna så många trådar att dessa bildar en karta, eller inre bild över Solna.

Med många röster, kommer även många upplevelser, åsikter och teman. Wadensjö gör anspråk på både teman som kulturkrockar, grannbråk, misshandel och de lokala schackspelarnas tankar. Med små korta avsnitt blir flera av berättelserna som mini-noveller i sig.

Var för sig är dessa dock för många och för spretiga för att upplevelsen verkligen ska fulländas. Starkast blir istället dessa sidoberättelser när dem följs upp efter och av varandra. Eller när Måns berättelse och de övriga Solnabornas möts och vävs samman på listiga vis. Då känns Wadensjö både trygg och spännande i sitt språkliga arrangemang.

”Människor i Solna” är ett väl genomtänkt anspråk på att skildra det allra mest vardagliga, hur livet förflyter i en mellanstor kommun i Sverige under 90-talet och det görs med stundvis stor finess och eftertänksamhet. Wadensjö visar på vikten av att uppmärksamma det triviala och låter oss förföras av ett barns naivitet.


Publicerad i Arbetarbladet 2016-03-01
Recension av ”Om detta sjunger vi inte ensamma – dikter till samtiden och världen”, red Anna Jörgensdotter & Charlotte Qvandt

Bilder av våld har en egen påverkan på betraktaren, skriver Susan Sontag i essän ”Att se andras lidande”. Sontag menar att bilder av krig och våld vill övertyga åskådaren genom att chockera.

Och visst var det bestämt chockerad som västvärlden blev när bilden på det döda barnet Alan plötsligt fick en abrupt medial spridning under hösten 2015.

Även om det finns en viss skillnad gentemot mediabilder och konstnärliga krigsbilder, vilka Sontag hänvisar till så är det nog just chocken över det fruktansvärda som gör att vi minns. Möjligen är det också i denna chock och frustration över världens tillstånd som antologin ”Om detta sjunger vi inte ensamma – dikter till samtiden och världen” är skriven och tänkt att verka i.

På mycket kort tid har redaktörerna Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt ambitiöst samlat ihop dikter under övergripande teman; våld, krig, migration, stängda gränser, makthavare, och framförallt maktlöshet hos det samstämmiga ”viet” i texterna.

Poesi är inte implicit med politik, i samtidspoesin har dock det politiska temat blivit en allt vanligare och starkare röst. Där artiklar, information och debatter inte kan nå ända fram kan konsten ta vid. Det är denna stämma av opposition som präglar det unisona ”vi” i flera av dikterna.

Kontrasten till den vardagliga rapporteringen kring flykt och migration gör att denna samling texter får en mycket intensiv kraft och möjliggör även gestaltning av den vardagliga rasismen i icke- krigsdrabbade länder som Sverige.

Antologin beskrivs som ”en diktsamling mot stängda gränser”, jag läser denna som en samling texter om solidaritet. Det ”vi” som skrivs fram är inte främst de som faktiskt själva upplevt en flykt, ett krig eller misär, utan det är läktarperspektivet, det är andra generationens blick, och även de som aldrig varit i närheten, men ändå kan leva sig i människors upplevelser. Maria Küchen och Sofia Stenström är två av flera som med finess gestaltar den ofta återkommande naiva tanken att ”ingenting ont kan hända oss här”.

Medmänskligheten och medkänslan som skildras i dessa texter är ytterst angelägen. Jila Mossaeds bidrag sticker ut med att skriva fantastiskt ärligt utifrån ett jag som upplever en faktisk egen flykt. En röst som behövs i samlingen, den hörs dock för sällan.

Det är en balansgång och ett konststycke att skildra solidaritet och humanitet vilket flera av poeterna lyckas med. Detaljrikt får Arazo Arif in splittringen av upplevelser och erfarenhet som ständigt existerar, och hur dessa kan komma till uttryck bara inom en och samma familj, att trots att man delar upplevelser är de alla unika. Felicia Mulinaris och Erland Edbergs gemensamma bidrag gestaltar det sköra och glödheta i aktivistens ständiga kamp.

Poesin känns som ett manifest för att fortsätta kämpa vidare för en humanare värld precis som i Athena Farrokzhad text ”No pasarán”. Att fortsätta skriver också Malte Persson, okonstlat men likväl lika hettande: ”Det som nu gäller är: att fortsätta./Att ta ett kliv och inte titta ner./Att fortsätta, det är det enda rätta.”

Ju längre in i samlingen jag läser desto mer skiftar perspektiven kring temat, vilket ger både liv och vitalitet åt texterna. Det slår mig att det faktiskt känns befriande att läsa ”Om detta sjunger vi inte ensamma” antagligen just för dess dubbelhet, mångtydighet och de många aspekterna på ett allvarsamt tema. Också på ett metapoetiskt nära vis kan frustrationen bränna igenom bokstäverna, och läses som bäst i både Kristian Lundberg och Karin Bryggers bidrag.

När det individuella kontrasteras med det universella då gnistrar det till ordentligt i dikten. Jörgen Lind är en av många som visar på detta i sitt bidrag.

”Det mjuka ljuset
på de vackra gatorna. Nej. Det går inte
att förstå var våldet befinner sig. Det vilar
i kropparna, äter av kropparna, talar med
alla röster. Jag ser det. ”

På ett så litet utrymme som tre sidor förmår Lind att skriva medryckande och exponerande om förfäran.

Precis som Kate Zambreno skriver i Heroines: ”But what’s wrong with writing out of anger?” visar denna samling på hur effektfullt det kan vara att skriva i affekt.

Jag vill hävda att denna antologi redan är ett vittnesbörd från vår samtid. Det är en samling att återkomma till, att där förfäras över hur världen ut, men framförallt, för att minnas, för att aldrig glömma. Det finns dock inte enbart elände, utan också hopp. Om kultur kan leda till revolution, till handling, så är det här den startar.


Publicerad i Arbetarbladet 2016-02-04
Recension av Helena Granström ”Det som en gång var”

Det ekokritiska perspektivet är sedan länge vanligt i den samtida poesin. Exemplen är många, både Ida Börjel och Aase Berg, precis som många av de unga danska poeterna (till exempel Victor Boy Lindholm och Theis Ørntoft) skriver med en kritisk blick på det mänskliga förhållandet till naturen, där människan ständigt står överordnad.

Klimathotet och människans i vis mån problematiska ställning till naturen är dock ett faktum även utanför litteraturen. Helena Granström har i långessän ”Det som en gång var” ställt sig den aktuella frågan; hur kan vi människor fortsätta att acceptera att vi hela tiden rör oss mot en definitiv förstörelse av vår natur och levnadsmiljö?

”Stadsmiljön iscensätter den västerländska tanketraditionens föreställning om oberoende av naturen”, skriver Granström. Det är nog få som kan förneka att vi lever med ett förhållande till naturen och vår omgivning som satt den på förfall. Ännu färre att vi i dag lever i en närmast komplett beroendeställning till tekniken.

Trots detta är den kompromisslösa och provocerande sanning av hur vår mekaniserade samtid, vilken Granström presenterar, både ögonöppnande och förförärande. Granström lyckas med konststycket att förnya vad som ofta redan är allmänna sanningar så att även den läsare, totalt utan oro över miljöförstöring får sig en törn av ”det som en gång var”.

Genom ett brett perspektiv, där reflektion och resonemang förs kring både politik, filosofi, samhälle, teknik och natur problematiserar Granström i stort vår övertro på tekniken och vår brist på empati till naturen. Hur dessa två faktorer tillsammans gjort att vi växt in i ett samhälle där negativa aspekter av tekniken är sällsynta i det offentliga rummet, trots all vår vetskap kring just dessa.

Granström menar på att vi i dag satt likamedstecken mellan förnyelse och godhet. I detta komplicerar Granström att vi implicit då inte ser konsekvenser av vår utveckling. Granström anser att vi saknar ett seende på naturen som subjekt, där det kan födas empati.

Titeln indikerar en framtid, där det som är just nu, inte längre finns. Trots att vi lever med en självbild av ständig positiv utveckling skrivs det här fram att en framtid inte enbart är byggd på framgång, utan också förlust; av det som en gång var. Det är både förödande och skrämmande, likväl finns det glimtar hopp.

Långessän varvas med en skönlitterärberättelse om en kvinna som gett sig ut på vandring. Hennes tankar, möten, och föreställningar av naturen vilka sätts på sin spets under denna vandring. Essäns aktualitet synliggörs och kompletteras av denna berättelse. Precis som Marcus Elmerstads bilder, vilka även dessa ger texten ett lyft, en förankring till verkligenheten utanför texten. Bilderna sätter in orden och meningarna i vår samtida kontext. Tillsammans kretsar detta drabbande kring ifrågasättandet av vår samtid.

Tekniken bär hela vår samtida ideologi, den formar och göder denna. ”Den kultur jag tillhör är präglad av vetenskap och teknik, grundad på den, kanske identisk med den,” skriver Granström. Tekniken, vilken varit medförstörare av vår miljö, vilken är ett av de största klimathoten, denna teknik ska också rädda oss ifrån undergång, Granström ifrågasätter och problematiserar detta faktum på ett vad jag tror kommer bli en generations tongivande vis.

De vardagliga vanorna och bristerna synliggörs i ”Det som en gång var”. Det är inga extrema exempel som Granström tar upp, inte heller vad som krävs för förändring av dessa: att ha en lyhörd relation med sin omgivning, att inte ta utveckling för att vara implicit med enbart gott.

Det är en civilisationskritik på rimliga grunder. Jag blir sällan förundrad i min läsning, tvärtom kommer jag på mig själv med att inse att mycket av det som skrivs har jag redan hört. Däremot påminns jag om och om igen om det att också handla därefter.

Further Projects