Att skriva sin sorg – Intervju med Naja Marie Aidt, Jenny Tunedal & Carolina Setterwall

Att skriva sin sorg

Att känslor får stort utrymme i skönlitteraturen är varken nytt eller uppseendeväckande, men vad innebär det som författare att indra sina egna personliga känslomässiga upplevelser i det skönlitterära skrivandet? Författarna Naja Marie Aidt, Jenny Tunedal och Carolina Setterwall har alla på eget vis och i olika grad skrivit in sin egen sorg i deras skönlitterära verk.

När jag läser danska Caspar Erics senaste diktsamling ”Alt hvad du ejer” (Gyldendal 2018) fastnar jag vid ett stycke där diktjaget uttrycker en frustration över att sorg ofta blir en privatangelägenhet som det saknas ord inför. Och det slår mig att de ibland till och med kan pratas om specifika livsomvälvande händelser som helt enkelt är så sorgliga, tragiska eller hjärtskärande att vi människor faktiskt saknar vokabulär för att formulera någonting överhuvudtaget om dessa. Ändå skrivs det litteratur även om dessa omständigheter och känslolägen. Litteratur som några gånger kan vara väldigt nära författarnas egna upplevelser, känslor och sorger. Men varför och hur skriver man egentligen om pragmatisk personlig sorg?

I början av september i år utkom Johanne Lykke Holms översättning från danska till svenska av Naja Marie Aidts roman ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok” (Wahlström & Widstrand). En senvinterkväll 2015 får Naja Marie Aidt en förälders värsta mardrömssamtal. Hennes son Carl har efter att tagit hallucinerande svampar hamnat i en psykos och hoppat ut från sitt fönster på fjärde våningen. Nu ligger Carl, 25 år gammal inför döden i en respirator på Rigshospitalet i Köpenhamn. I ”Har döden tagit något ifrån dig så ge de tillbaka” skriver Aidt bland annat om den kvällen och det följande två dagarna innan Carl förklaras död.

När jag pratar med Naja Marie Aidt förklarar hon att skrivandet av ”Carls bok” aldrig var en naturlig reaktion på den efterföljande sorgen, utan snarare tvärtom, hon var för första gången på otroligt länge på en plats där hon inte kunde gå tillväga så som hon tidigare gjort i sitt skrivande.

– När jag befann mig i denna situation uppstod ett nytt problem för mig, jag kunde inte skriva. Ändå visste jag, att jag var tvungen att skriva om det som hade hänt. Annars skulle jag aldrig kunna skriva igen. Det var nödvändigt att skriva om att jag hade förlorat mitt barn.

Naja Marie Aidt berättar att skrivande för henne aldrig har varit och inte heller nu blev någon form för terapi. Men hon upplever skrivandet som en pågående undersökning av de mänskliga villkoren. Så när hon chockartat stod ansikte mot ansikte med döden ville hon följaktligen skriva ifrån denna omstörtande yttersta punkt i livet, eftersom det är en del av att vara människa: att sörja. Dock tillkom det också en annan stor utmaning med att skriva i en personlig sorg; språket. Frågan om hur man överhuvudtaget ger språk till det icke formulerbara blev ständigt aktualiserad under skrivandets gång. Trots att Naja Marie Aidt har många års författarerfarenhet upplevde hon, att hon överhuvudtaget inte kunde använda sig av de erfarenheter hon hade av att skriva sedan tidigare. Att börja från början var det enda som fungerade.

– Jag upplevde det som att jag hade förlorat mitt språk. Jag var tvungen att skriva från en plats där det nästan är omöjligt att skriva och hade därför ingen aning om det överhuvudtaget var genomförbart för mig att skriva en bok om detta. Det är ett försök att skriva från ett ställe där språket har upphört att existera. Men genom att ändå försöka skriva om denna sorg och händelseförlopp hoppades jag att ge läsaren ett språk, för någonting som det knappt finns språk för.

Naturligtvis är Naja Marie Aidt inte ensam om att skriva litteratur om sin egen sorg, och i våras utkom Carolina Setterwalls litterära debut ”Låt oss hoppas på det bästa” (Albert Bonniers förlag). I denna självbiografiska roman skildras när Carolina en morgon plötsligt och oförklarligt hittar maken Aksel, 34 år gammal död i sängen. Carolina är då ensam kvar med deras 8 månader gamla son. Jag frågar Carolina Setterwall hur det kommer sig att hon skrev en självbiografisk roman om en sådan sorglig personlig händelse. Hon säger att hon hanterat det mesta i livet just med att skriva, skrivandet har helt enkelt varit en naturlig reaktion på livet. Hon upplevde därför skrivandet av sin akuta roman som en omedelbar reaktion på sin sorg.

– Jag skriver mig igenom kriser och livsomvälvande skeenden, så orden fanns i princip ständigt där, jag tror jag skrev mina första ord om min förlust redan samma kväll som jag varit med om den.

Trots att Carolina Setterwall aldrig tidigare har skrivit skönlitterärt, var det ändå just skönlitteratur som blev den form i vilken hon förmedlar denna berättelse genom. Tillskillnad från Naja Marie Aidt menar hon att språket var den minsta utmaningen hon befanns sig i när hon skrev om sorgen, istället var det strukturen på själva berättelsen som var den verkliga prövningen.

– Jag visste att jag ville skriva exakt så utelämnande och blottande som jag i slutändan gjorde. Det var det sättet eller inget för mig. Den andra typen av sorgeskildring finns det många andra exempel på.

Också Naja Marie Aidt förklarar att det kändes enormt viktigt att Carls bok skulle vara 100 % ärlig, hon ville skriva precis så som hon upplevde sin sons död. Men hon tänker ändå att boken framförallt blir ett tidsdokument över vad sorg är och vad sorg gör med en människa. Även om det är en oerhört personlig skildring, så är det således mest av allt ett vittnesbörd i litterär form om någonting väldigt allmänmänskligt; sorgen, sorgen över att förlora ett barn. Hon beskriver att hennes egen sorg gick igenom en förändring när hon skrev om denna. Hennes egen smärta övergick till att vara en undersökning av smärtan som hon kunde arbeta med inom det litterära.

– Jag ville skriva från den råa sorg, försöka beskriva hur det är att förlora, att uppleva sorg, som nästan inte går att överleva. Att förlora är en kroppslig och mental förändring. Många böcker handlar om sorg, men är skrivna från avstånd av sorgen. Min bok är skriven mitt i stormens öga, det är det som gör skillnaden tror jag.

På liknande vis tänker Carolina Setterwall att hon arbetade mitt i en sorg, i mittpunkten där hon försökt få med så många sidor som möjligt i den litterära bearbetningen av denna.

– Genom att inte försköna och bara lyfta fram det vackra mellan oss ville jag skapa åtminstone en typ av minnesbild av honom som den mångfacetterade människa han

var. Samtidigt är min skildring av sorgeprocessen bara ett tidsdokument men det ger en inblick i var man kan befinna sig strax efter en förlust och för åtminstone mig så är texten i sig, ett sätt att förstå mig själv. Förklarar Carolina Setterwall.

Dessa två sorgeskildringar gestaltar på skilda vis en personlig sorg efter en närståendes död, men det finns också flera andra sorger som får utrymme i litteraturen. Författare Jenny Tunedal har även hon skrivit utifrån egna känslor och en personlig sorg. 2017 Augustnominerades hennes bok ”Rosor skador”, en diktsamling där det skildras en relation mellan en mamma och en dotter, där mamman befinner sig fångad i sjukdomen demens. Tunedal själv hade svårt att förstå att det sorgliga, låga, hjärtslitande livet som boken skildrar skulle vara relevant poesi för någon annan än henne själv och hennes mamma: ”Jag tänkte att det var som att publicera en smutsig blöja från dödens väntrum.”

Jenny Tunedal beskriver skrivandeprocessen som ett försök att vara så sanningsenlig som möjligt, och i detta handlar de för henne om att också föra in element av fiktion, att beforska de erfarenheter som texten försöker gestalta.

– Att genomleva den process av sorg och kärlek som boken gestaltar var betydligt svårare än att skriva boken. Samtidigt var skrivandet både viktigt, möjligen nödvändigt, i själva levandet, ett sätt att härda ut. Kärleken och sorgen är aldrig lika stark i texten som den är i livet. Men att skriva för mig är ett försök att göra det helt odelbara, obegripligt starka och ibland svåra erfarenheter, delbart.

Skrivandet har blivit en form för undersökning av sorgen hos alla dessa tre författare, där språket, formen och känslorna fått vara material till litterär utforskning. Litteraturen kan vara en metod för att ordna i den egna sorgen, inte nödvändigtvis för att finna klarhet, men för att ge poetisk röst åt en sorglig historia. Varken Jenny Tunedal, Naja Marie Aidt eller Carolina Setterwall har haft en självklar avsikt att skriva litteratur om dessa känslotillstånd de befunnit sig i, ändå är det just litteratur det blivit.

Att framställa en personlig sorg rent estetiskt kan ta uttryck i varierande former. I Carolina Setterwalls verk finns det en kronologisk prosaberättelse som skrivs fram.

Medan Naja Marie Aidt förklarar att för henne var det den fragmentariska formen som var det enda möjliga för att beskriva hennes sorg och smärta. I ett stycke i ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” håller Carls bror tal på Carls begravning. Han refererar och beskriver händelseförloppet som en grekisk tragedi. I en grekisk tragedi finns det alltid en kör som förmedlar eller för berättelsen framåt, Aidt menar att all sorgelitteratur som ekar i boken blir denna kör, som pekar på gemenskapen i sorgen.

Också i Jenny Tunedal ”Rosor skador” går det att återfinna en referens till den grekiska tragedin, så jag frågar avslutningen henne vilka litterära övervägande hon stod inför när hon skrev om pragmatiska personliga känslor. Hon utvecklar hennes sätt att se på det med att ge litterär form åt en erfarenhet är ett sätt att skydda den erfarenheten. Och göra den mindre rå, obegriplig eller kaotisk, ett sätt att skapa person ordning i att tänka istället för att enbart känna.

– Mina estetiska strategier handlar om att skapa en poesi som känns som att den uttrycker någon form av språklig sanning. I den här boken var det viktigt att arbeta med att försöka skapa en tydlighet som inte stod i motsats till den förvirring dikterna gestaltar. Att hitta sätt att låta dikterna vara avklarnade och på något sätt så precisa och direkta som möjligt utan att för den skull reducera förvirringen, förlusterna, glömskan, det mörker som kan sägas vara språkets motsats. Jag försökte också att vara så modig som möjligt. Att inte dölja eller fördunkla, utan tvärtom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Further Projects