Att träda in i konsten men råka kliva ut i verkligheten

Essä – Københavns Universitet 2019-01-03

Vi är nog många som kan känna igen oss i upplevelsen av att stå på ett museum och fyllas av att både kroppen och tanken fullkomligt slukas in i ett konstverk. Kanske är det en rätt ovanlig känsla, men när det väl inträffar skapas en slags harmoni mellan konsten och omvärlden, sinne och kroppen. Trots att det inte är tillåtet att kroppsligt beröra konstverket med händerna, kan en betraktelse i sin sinnliga form bli närmast en fysisk erfarenhet. En erfarenhet att genom samklang mellan kropp och sinne i betraktelsen av konsten, kunna förnimma nya vyer av omvärlden.

Sociala medier algoritmer och nyhetsströmmar utformas idag så specifikt efter våra egna sökningsstukturer och önskningar att verkligheten lätt filtreras i snäva mönster. Trots internets oändliga möjligheter är det enkelt att fastna i en egen likformig bubbla. Men är en rotering bortom konstruerade flöden öppningen för nya aspekter på omvärlden? Närmare bestämt i betraktelsen av konsten? Kan konstnärens världsbild förmedlad genom konsten vara en port in till ögonöppnande perspektiv?

Dessa tankar, att få syn på verkligheten ur en ny lins genom konsten, aktualiserades när Stefan Jonssons bok Sven Lindqvist – Sanningskonst, samtal om ett författarskap kom ut 2018. I denna samtalar författaren Sven Lindqvist med litteraturvetaren och författaren Stefan Jonsson kring Sven Lindqvist egna författarskap. En fråga som återkommer i kapitlet om Lindqvist numera klassiska bok Myten om Wu Tao-tzu från 1967, är just konsten som gränsöverskridande ingång till förståelse för omvärlden. För det är inte enbart på grund av att Myten om Wu Tao-tzu slutar med en profetia om framtiden, vår tid, som den fortsätter att vara angelägen än idag, utan för att den bearbetar frågan om att genom konsten förstå och förhålla oss till världen och omvärlden.

Kan vi som betraktare se omvärlden med nya ögon genom konsten? Och vilken värld är det i så fall som träder fram? Är frågor som Sven Lindqvist reflekterar över, men detta är också spörsmål som den franska filosofen Maurice Merleau-Ponty (1906-1961) formulerade sina tankar kring i sin estetik.

Merleau-Ponty grundar sin estetik på vad han kallar ”kroppens fenomenologi”. Denna baseras på tanken om att världen träder fram för oss genom en kroppslig erfarenhet av denna, utifrån en idé om kropp och sinne som oskiljaktiga.

 

Om man tänker sig ett barn som målar. Har man någon gång tittat på när ett barn målar eller ritar har man kanske noterat att en människokropp ofta framställs annorlunda mot när en vuxen återger denna. Händerna kan vara direkt fästa på armarna utan någon handled, ibland kanske överkroppen inte har några axlar utan bara armar, och vad som kan vara extra intressant är att många gånger sitter kroppen och huvudet ihop i ett, utan att någon hals binder samman dessa. Huvud och kropp, själ och kropp, tanke och kropp verkar i dessa bilder oskiljbara. Det är så Merleau-Ponty tänker vår kropp och sinne som oupplösliga.

Inom filosofin och fenomenologin har exempelvis filosofen Rene Descartes gjort en uppdelning mellan kropp och själ som två fenomen som går att skilja åt. Denna tanke gör Merleau-Ponty upp med och menar att vårt erkännande av världen aldrig kan vara oavhängig vår kropp. Kroppen har den första kontakten och mötet med världen, tillskillnad mot flera filosofer som hävdar att tanken kommer först. Merleau-Ponty placerar vårt medvetande i kroppen och härifrån också människans tillgång till världen och omvärlden. Vårt möte med världen är en grundläggande kroppslig erfarenhet som han kallar ”pre-reflexiv”, det innebär att före tanken av vårt möte med världen, så kommer ett kroppsligt möte med denna värld. Kroppen har i det omedvetna uppfattat världen innan tanken, det medvetna, har hunnit göra detta.

Detta är en förståelse för kroppen som bindande, att det är i kroppen människan förankrar en perception och erfarenhet av världen. Merleau-Ponty beskriver i sin doktorsavhandling Phénoménologie de la Perception filosofi som att lära om hur man betraktar världen. I essäboken Myten om Wu Tao-tzu gör Sven Lindqvist liknande med tanken om att förståelsen för att konsten ger en lära om att betrakta världen.

Myten om Wu Tao-tzu inleds med en scen där en konstnär själv går in i sitt verk: ”Den kinesiske konstnären Wu Tao-tzu stod en dag under Tangdynastien och betraktade en väggmålning som han just hade slutfört. Plötsligt klappade han i händerna och tempelporten öppnade sig. Han gick in i sitt verk och portarna stängdes åter.” Detta blir början på en resa för Lindqvist där han åker till Kina för att begripa, uppleva och träda in i konsten som finns där, med en dröm om att finna en samhörighet och förståelsen för konsten genom en kroppslig erfarenhet av denna. Väl på plats kliver Lindqvist dock inte bara in i konsten, utan i den aktiva betraktelsen så väl som själva arbetet med konsten, boken och skrivandet, finner han på andra sidan nya perspektiv också på verkligheten.

 

För att begripa världen tänker Merleau-Ponty att kroppen arbetar i en helhet och inte som enskilda delar, sinnena kommunicerar med varandra precis som kroppens armar och ben arbetar tillsammans. De olika sinnenas framställning av världen skapar gemensamt en komplex verklighetsbild. Merleau-Ponty förkastar med detta idéen om att det finns en objektiv bild av hur världen träder fram. Själva ”erfarenhet” implicerar att erfarenheten som vi som subjekt har av världen inte fås från en position utanför, utan att vi också är en del av denna värld. Vi tittar alltså inte ner på världen, från en rymdstation i kosmos, utan vi upplever och känner denna inifrån. Merleau-Ponty skriver: ”Det fullbordade föremålet är genomskinligt, det genomträngs från alla håll av en aktuell oändlighet av blickar som skär varandra i dess djup och inte lämnar någonting osett i det.” Människan har en förbundenhet med världen genom en sammanflätning i denna, då vi förstår och uppfattar världen ur en erfarenhet av vår egen kropp i denna och människan som subjekt är oskiljbar från sin kropp.

I samma föreställning om en icke existerande dikotomi mellan kropp och sinne har Merleau-Pontys estetik sin utgångspunkt. I dialog med Cézannes målningar står här synligheten i centrum. Synlighet är det som gör att någonting blir synligt för oss. Syn sinnet, ögat har sin egen organisering av världen runt omkring oss innan vi ens har hunnit tänka kring denna. När vi går runt i ett rum, eller ett landskap har således ögat redan registrerat och kategoriserat reflektioner, kontraster, skuggor etc. innan vi hunnit tänka kring dessa fenomen. Konstnären har dock en förmåga att synliggöra ting och fenomen som tidigare varit osynligt för oss betraktare.

Sinnen som känsel, syn och hörsel arbetar omlott med varandra för att tillsammans identifiera verkligheten runt om kring oss. Men eftersom det är den kroppsliga erfarenheten som är grundläggande har människan enbart möjlighet att se saker från ett specifikt perspektiv. Om man exempelvis kastar en tärning så kan vi inte se alla sidor av denna på en och samma gång, vi får ett perspektiv åt gången. Konstnären kan i sitt måleri lyckas framkalla de som i detta perspektiv inte är synligt för betraktaren till just synligt.

Om vi ska lyckas se ett objekt, måste vi lyckas utskilja detta ur det skuggspel som omger objektet. Genom en helhetlig upplevelse från kroppen är det de som konstnären lyckas med sina händer, sinnen och mediet måleri fånga in i en icke mimetisk bild av verkligheten. I sitt måleri fångar Cézanne verkligheten utan att överge den sinnliga ytan. När Cézanne exempelvis målar bilden Château Noir, ett landskap i förgrunden och ett slott i bakgrund, är detta inte en stillastående neutralbild. Med hjälp av processen av penseldrag, färger och former kommer bilden till liv som sinnlig och känslomässig, utan att vara statiskt mimetisk av verkligheten. Måleriet kan fånga verkligheten så som den förnimms innan det sätts ord på det.

Genom att uppmärksamma de verkliga objekten lika mycket som dess skiftande sinnlighet porträtterar Cézanne för betraktaren hur världen redan har kommit till synlig och samtidigt fortsätter att vara i process av betraktaren, världen är varken statisk eller objektiv. Merleau-Ponty kallar detta icke objektiva perspektiv för det ”levda perspektivet”. I måleri kan konstnären med ett förvrängt perspektiv fånga en rörelse av bilden i dess tillkomst. Det handlar inte om att fånga en övergångsblicksbild, utan istället med sinnligheten av verkligheten fånga hur ting, sinnen, känslor faktiskt träder fram i sin konstanta rörelse.

Scenen där konstnären själv kliver in i sitt verk reflekterar den kroppsliga närhet till verket som Merleau-Ponty betonar. Verket är ett synliggörande av konstnärens perception av verkligheten, en erfarenhet där sinne och kropp arbetat tillsammans i symmetri, med kroppen först och så tanken tätt efter. Men det betonar också rörelsen som konsten konstant befinner sig i. Detta är ingenting stillastående tillstånd, utan konstnären och betraktaren ger konsten nya meningar gång på gång genom mentala in och ur klivande ur konsten. Genom att kliva in mentalt, närmar sig konstnären konsten, men också verkligheten på nytt.

I Myten om Wu Tao-tzu blir världen synlig och framträdande på ett helt nytt vis genom att träda in i konsten och betrakta denna som verklig. Lindqvist skriver att det är i förväxlingen av konst och verklighet som en total upplevelse av konsten kan ske. Denna dimension av förväxlande finns också i Myten om Wu Tao-tzu själv: essäboken som blandar samhällsanalys och fiktion. Där verkliga och fiktiva bilder talar med och blandar sig i varandra och i konstanta skiftningarna av prosa och essä. På så viss blir Lindqvist konstnärliga skapande av boken en performance av verkets egen tematik.

 

Att konstnären kan fånga perceptionen i ett tillkomst ögonblick och i det ge nya förståelser och perspektiv på världen som Merleau-Ponty poängterar, är det som gestaltas i Myten om Wu Tao-tzu. ”Konsten är bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den” skriver Lindqvist. Denna mening visualiserar det som Merleau-Pontys estetik behandlar, nämligen att konstnären via sin förmåga att synliggöra verkligheten i sin konst öppnar upp till andra horisonter på verkliga livet. Betraktaren får tillträde till nya relationer och mänskliga integrationer. Inträdet till konsten sker långsamt och övergår till att robust öppna dörrar till andra delar av världen hos Lindqvist. Konsten blir ett sätt att träda in i en annan värld, där gränsöverskridande möten med människor och andra tankar kommer till uttryck. Med konsten får Lindqvist syn på omgivning med nya ögon och ser nya möjligheter och mänskligheten med en annan sympati. Konsten blir ett sätt att utforska det mänskliga och således också oss själva.

Eftersom vårt pre-reflexiva möte med världen är en kroppslig erfarenhet är det för Merleau-Ponty enbart konstnären som genom samarbetet mellan kropp och sinne i en helhet kan fånga in denna värld i dess tillkomststadie, i den konstnärliga processen. Men i Lindqvist essäbok verkar inträdet i konsten vara ett sätt att låta betraktaren få en erfarenhet som konstnären annars har uteslutande tillgång till. Genom att träda in i dessa rum av konst och verklighet som korsas under hans resa finner Lindqvist nya möjligheter att uppfatta sig själv i världen, att se sig själv i förhållande till både andra och omvärlden. Konsten blir ett tillträdes rum för att förstå den kroppsliga erfarenhet som han får av att befinna sig som en del av världen. Istället för att konsten formulerar en slags paus från livet och vardagen blir det en utveckling av livet, och det intersubjektiva med att betrakta konsten och att den där kommer till liv, ett kroppsligt närmande av verkligheten som denna visar sig.

I boken går Lindqvist från att vara aktiv betraktare av konsten till att själv bli konstnär, dels i skrivandet och skapande av essäboken men också en passage där han lär sig att måla kinesiska tecken. Han beskriver hur han i målandet med tusch drar penseln över sidorna, hur hela kroppen arbetar tillsammans med sinnet.

 

”Tuschblocket liknar en dominobit. Jag för det medsols mot gnistenen i snabba, jämna cirkelrörelser och känner en doft av pinje. När tuschet blivit tillräckligt tjockt doppar jag penselns varghår och skriver. / Skriver med alltför flödande pensel – pappret suger ögonblickligen och suddigt, orolig linje uppstår. Med för slapp pensel och linjerna får buk. Med för svag pensel och linjen blir gnetig och trasig. Med ojämnt tryck och tecknen får ”mormorsfötter.” ”

Konstnären får tillgång till världen genom att med hela kroppen upptäcka denna; med handen, tanken, doften, synen, tillsammans känna in världen och förmedla denna vidare, den kroppsliga upplevelse som vår föreställningserfarenhet är beroende av. Med hjälp av tillgången till det konstnärliga mediet, måleri, och konstnärers egendomliga perception, kan dessa ha en estetisk insyn till det icke synliga, som redan är synligt. Vilket betyder att konstnären kan lägga märke till sådan som för andra inte är synligt och öppna upp verkligheten för betraktaren.

Lindqvist skriver om konstnärsprocessen: ”Vänta bara och låt din önskan arbeta, tills kunskapen trängt ut i hela kroppen. Vänta tills handen vet det.[…] Det är i handen allt måste finnas. Den väljer i varje ögonblick flera tusen möjligheter. Det är för sent att ge order, det är inte dags att förklara. Vad som inte finns förvarat som erfarenhet i handen är odugligt.” Det är det kroppsligt erfarna som konstnären låter uttrycka.

Det synliga som konstnären kan förnimma och uttrycka kan förstås genom exempelvis tanken av moln på himlen. Emellanåt ser vi bara moln, ibland ser vi figurer i dessa, landskap, nya gestalter och världar. Ibland krävs det att någon annan visar med händerna, förklarar och påpekar de magnifika figurernas existens i molnen, för att vi själva ska se och uppleva dessa. På samma vis åskådliggör Lindqvist och Merleau-Ponty att konstnären synliggör verkligheten. Lindqvist ser en ny värld han inte tidigare sett genom att mentalt kliva in i konsten. Merleau-Ponty beskriver Cézannes potential till att ta bort konturerna i måleriet och i detta fånga dynamiska upplevelser och upplösa kategorier. Konsten lyfter oss in i ett sammanhang och låter oss se, synligheten.

 

Lindqvist skriver: ”Det talas ofta om inlevelse i konsten men nästan aldrig på ett fullt konkret sätt. Bara riktigt små barn brukar förstå vad det gäller. Jag tror inte att man har ”trängt in” i ett konstverk förrän man gjort sig skyldig till det banala misstaget att förväxla fiktion och verklighet.” Konsten verkar här ha den funktion som Merleau-Ponty menar att konstnären har möjlighet till, att synliggöra världen.

Med en förvrängning av perspektivet framkallar Cézanne hos betraktaren en förnimmelse av ögonblickets tillkomst, snarare än en registrering av någonting som redan är, som en stillastående bild eller fotografi. Ett fotografi är alltid bara en ögonblicksbild, om man tar hundra porträttbilder av en person kan man tänka sig att alla bilder är sanna, men ingen är verkligt sanningsenlig utan de andra nittionio andra, eftersom dessa enbart kan fånga ett ögonblick i varje bild. Ett målat porträtt däremot av en människa har möjlighet att fånga alla dessa hundra bilder i ett enda måleri, rörelserna, känslorna, uppfattningar av verkligheten som inte finns synliga explicit. Fotografi är en statisk mimetisk återgivning av verkligheten, ett måleri kan fånga in det pre-reflexiva. Så är också fallet av exempelvis landskap som avmålas, måleri kräver processtid medan fotografiet sker direkt och på så vis ger olika ingångar till gestaltning av det synliga och osynliga.

Betraktaren blir engagerad och inte enbart betraktare utan en del av förståelsen för måleriet. För när vi betraktar ett konstverk är det också en pre-reflexiva världen som kommer till uttryck för oss. På samma sätt som mening inte enbart finns i världen utan kommer till liv genom kroppens egen aktivitet i världen, kommer också meningen i konsten till liv med hjälp av betraktarens erfarenhet av denna. Merleau-Ponty menar att Cézanne genom sitt måleri kan uttrycka det som Merleau-Ponty själv velat förklara i sin filosofi, nämligen den pre-reflexiva perceptionen. Cézanne synliggör det som inte tidigare varit synligt i världen för betraktare som med sin erfarenhet av denna. På så sätt blir den estetiska erfarenheten ett tänkande som får själva tillkomsten synlig och tillgänglig för betraktaren. ”Målarens seende är en fortsatt födelse” skriver Merleau-Ponty och Cézanne har alltså en förmåga att gripa världen i dess födelsestadium. Hos Lindqvist blir den konkreta resan genom världen som krossas med den inre resan genom konsten tillsammans ett sätt att bilda nya aspekter att gripa an världen på.

 

Konsten kan signalera eller ”avslöja” världen till en betraktare på ett nytt sätt. I den estetiska erfarenheten blir betraktarens vanliga system av meningskategorier rubbade och utvidgade genom konstens möjlighet till att uppenbara nya betydelser. Detta implicerar att ett konstverk artikulerar ett speciellt uttryck och öppnar upp en horisont av tolkningsmöjligheter för betraktaren, och som resultat är ett konstverks mening lika beroende av betraktarens reaktion som konstnärens kreation. Essens och existens, fantasi och verklighet, synlighet och icke synlighet, måleriet kan mixa alla våra kategorier, och aktualisera tyst mening i konstverket genom konstnären och betraktarens erfarenhet. Tillskillnad mot fenomenologin kan konsten, som Cézannes målningar, nämligen lyckas representera fenomen så som de kommer till uttryck före den teoretiska erfarenheten, utan vanställandet som sker när detta ska förklaras med ord.

 

Hos Lindqvist verkar det dock som om orden också kan vara den ingången till nya perceptioner av verkligheten som Merleau-Ponty talar om. Här är inträdandet i konsten ett inträde i nya rum och världar som skapar en gränsöverskridande förbundenhet mellan människan och världen, som baseras på en kroppslig erfarenhet av denna. På en annan nivå gör som nämnt också Myten om Wu Tao-tzu det den skriver fram. Den hybrida estetiska formen där blandningen av essä och prosa låter läsaren träda in i en konstform, men där i finna fragment av verkligheten. Tröskeln mellan konst och verklighet försvinner genom att verkliga världen blir synlig i den fiktion som skrivs fram. Samspelet mellan reflektion och prosa ger en blandning mellan synliggöres av sanning och fiktion i samma grepp.

”Konsten är en tunn och känslig hud mellan oss och världens hjärta. Men för att tränga in till hjärtat måste man till sist också genomtränga denna spröda hud.” står det i Myten om Wu Tao-tzu, och kan närmast förstås som en omskrivning av Merleau-Pontys tanke att målaren kan strukturera och fixera en synlighet av världen. Det arbete som konstnären utför är att göra världen begriplig, hanterbar. Konstnären hjälper människan att förstå världen genom att sätta upp en struktur eller rum som människan kan kliva in i mentalt. Vi kan se nya möjligheter i omgivningen med hjälp av konsten och vidga våra annars snäva mönster och flöden. I Myten om Wu Tao-tzu leder denna upptäckt, att konsten kan visa på andra omständigheter av verkligheten, till en form för etik, där Lindqvist ställer sig frågan: ”finns det en konst som är viktigare än värld?” men kommer fram till ”det finns ingen värld utan jag” och ”det finns inget jag utan värld”.

Lindqvist förenar på så viss det som ofta står som dikotomier, konst och sanning. Precis som det är i konsten som Merleau-Ponty hittar uppgörelsen mellan kropp och sinne, där målaren låter sprickan mellan kropp och tanke helas. På samma vis låter Lindqvist världsdelarna sammanförs i en gemensam värld där genom betraktarens seende i konsten öppnar upp tillgång till nya sinnen, världar, känslor och rum vi utan konsten inte har tillgång till. En mellan mänsklig relation kan därför skapas genom det som träder fram i konsten, vi ser inte bara världen utan också människor i denna med nya ögon. Texterna i essäboken, precis som Merleau-Ponty menar att Cézannes bilder gör, insisterar på en rörlighet av världen. De rör sig in och ut ur varandra, ut och in ur prosa och sanning där inträdandet i konsten leder till ett inträdande i världen.

Så trots de oändliga och totala bildflöden som vi konfronteras med konstant överallt dagligen så har konsten fortfarande än särställning och viktig uppgift att fylla. Konsten erbjuder dörrar till verkligheten så som den är, både till vårt eget inre men också till andra människor och omvärlden. Ett fotografi kan alltid avfärdas som teknik eller photoshopat, men konsten är alltid den mänskliga erfarenheten och ögat som har skapat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Further Projects