ETC Helg

Publicerad i ETC Helg 2015
Recension av Lina Hagelbäck ” Violencia och hennes far”

I det litterära fältet idag finns det möjligheter för litteraturen att ta sig uttryck i alla tänkbara former, gränsöverskridande så väl som genrer överskridande. Det är därför svårt som författare att verkligen överraska sin läsare, att ge läsaren en ny sort läsupplevelse känns nästintill omöjligt. Lina Hagelbäck lyckades 2013 med det omöjliga när hon gav ut sin debutroman ”Violencia”, då hon öppnade upp för en helt ny värld av det svenska språket. I den nyutkomna fristående fortsättningen ”Violencia och hennes far” fortsätter Hagelbäck att trolla med språket.

Som litet barn blir Violencia lämnad av sin tyrann till far Ersa och under hennes uppväxt gapar det sedan tomt i från honom. Detta trots att Violencia och hennes mamma under det två första åren febrilt letar efter Ersa, tills den dag då Violencias mamma går bort i en olycka. Så när Violencia 25 år senare plötsligt mottager ett brev samt ett paket dikter från en barägare i Italien som känner hennes far, blir hon minst sagt förvånad. Ersa visar sig vara både i livet, poet och författare till dikterna. Detta blir början på ett sökande efter en den fadersgestalt hon aldrig haft.

Jag färdas genom världens puls av ångest läser Violencia ur en av Ersas dikter. Ord som skulle kunna komma direkt från Violencia själv. Luften runtom Violencia präglas av hennes ständigt närvarande ångest. Vi får dock denna gång möta en något mildare Violencia än tidigare, hon visar dessutom i större grad kärlek, här till både sin granne Malte och katten Romeo. Den vulkaniskt brinnande Violencia fattas ibland historien, det våld och spänning som finns runt henne tycks lite för nedtonat. Även om den läsare som känner Violencia förstår att den förkroppsligande ångesten i vulkanutbrotten konstant ligger och puttrar inom henne, under hela hennes resa för att finna Ersa.

Dikter i olika former utger stora delar av denna prosalyriska berättelse och däribland framförallt Ersas dikter. Dessa som till en början är skrivna av poeten Jösta Hagelbäck, Lina Hagelbäcks egen bortgångne far. Violencia använder sig av poesins kraft och läser dessa dikter för att överleva outhärdliga situationer och för att söka svar på extensiella frågor. Att det finns en direkt koppling till författarinnan ger en känsla av realism i den sagovärld som Hagelbäck genom sitt språk målar upp. För Hagelbäck leker på många sätt både med texten och orden. Hon skildrar en ryslig historia som tidvis får komma i skymundan för den fantastiska litterära tekniken. Efter att ha läst ”Violencia och hennes far” konstaterar jag att Hagelbäck närmast skulle kunna släppa en egen ordbok med alla sina finurliga sammansättningar av ord från både höger och vänster. Litteraturreferenser finner jag många av i dessa ordsammansättningar, det skrivs både om kirkegaardcigaretter, woolftryffel och proustparfait. Och ord är just en av många detaljer som lyfter upp en annars ytterst mörk historia. Att Hagelbäck vågar ställa krav på läsarens tolkningsförmåga är uppfriskande. Violencias vulkan verkar vara osläckbar, och så även Hagelbäcks poetiska språk.


Publicerad i ETC Helg 2015
Recension av Neftali Milfuegos ”Tankar mellan hjärtslag”

Under pseudonymen Neftali Milfuegos släpper Pablo Palacios Åström sin debut Tankar mellan hjärtslag. En iskall självbiografisk dagboksskildring av en person som befinner sig mitt i känslan av en enorm rotlöshet. Neftali Milfuegos bor och är uppvuxen i Sverige. I Sverige ses han som invandrare, i Chile ses han som svensk. Milfuegos bestämmer sig för att genom att studera på Biskops Arnös frilanslinje, belägen i Chile, ta chansen att hitta tillbaka hem till sig själv.

Tankar mellan hjärtslag präglas av Milfuegos ständiga identitetssökande, genom en stor mängd droger, sex och politik. Som i sin tur leder till ett oavbrutet ifrågasättande av det som sker runtomkring honom, både i Sverige och i Chile. Politiska så väl som filosofiska frågor om existensen blir en viktig del av hans vardag. Men framförallt genomsyras hans liv av ett ifrågasättande av honom själv och Milfuegos tampas konstant med tankarna om vem han är och vem han vill vara.

Även själva orden får en stor makt över Milfuegos liv. Han utvecklar en besatthet av gatukonstnären ”El joven poeta” som skriver dolda citat på väggarna runtom i staden Valparaiso i Chile, med budskap som tränger rakt igenom Milfuegos hårda yttre. Milfuegos kan känna igen känslan i vartenda citat som är undertecknat ”El joven poeta”, han söker därför desperat efter vem författaren till dessa kan vara. Detta, men också att boken är skriven under pseudonym kan ses som en del i Milfuegos identitetssökande. Skildringen av tillhörighet, identitet och stereotyper, får mig att tänka på den danska poeten Yahya Hassan. För i likhet med Hassan skriver Milfuegos en berättelse som i slutändan skildrar en ung mans personutveckling snarare än att ”hitta sig själv” tematik. Både Hassan och Milfuegos utvecklar en förståelse för att identiteten finns i sig själv och inte i nationalitet eller de roller som en person tilldelas via den.

Med sitt kraftiga politiska tema är det inget tvivel om att Milfuegos debutroman är helt rätt i tiden. Det uttrycks hårda kritiska åsikter både mot rasism och kvinnoförtryck så väl som mot nationalism och klassförtryck. Intensiva känslor blandas med politiska fakta som ibland närmast övergår i propaganda. Den politiska diskussionen är viktig för boken men den gör det också stundtals svårt för läsaren att urskilja åsikter med fakta. Tankar mellan hjärtslag är skriven med en långt ifrån perfekt svenska, det är ett hopkok av både slang, engelska, spanska uttryck, blandat med diktcitat. Men de skarpa orden i boken får flera gånger ta skada av att romanen är skriven just med ett rappt slangspråk. Istället för att detta leder till äkthet, känns det onödigt och som ett billigt knep.

Trots att författaren själv hävdar att han inte har några tankar på att fortsätta sitt författarskap tror jag inte detta är det sista vi kommer se av honom. För det är lätt att bortse från de brister som finns i boken och istället se en stark debutant som verkligen har någonting viktigt att säga.


Publicerad i ETC Helg 2015
Recension av Marit Sahlström ” Och runt mig faller världen”

Konstigt att sorg kan vara så skrämmande skriver berättarjaget Ett i ”Och runt mig faller världen”. Men i Marit Sahlströms debutroman är inte sorg skrämmande längre, det har blivit en del av livet och det som kallas vardag. Kärnfamilj, idyll och sommar krossas i småbitar för att göra plats för sjukdom, sorg och ångest, det som oavbrutet präglar familjen.

I Sahlströms roman vilar det en stor mörk skugga över Etts familj. Varenda rörelse som Etts, mamma, pappa och systrar tar är drabbat av förbannelsen, från honom. Från Odjuret. Till en början verkar Ett vara skonad från förbannelsen, kunna hålla sig utanför det som sker, precis som jag som läsare aldrig riktigt blir meddragen av all den olycka som drabbar familjen. Istället betraktar jag och Ett tillsammans, på avstånd familjens stora misär. Men sen biter Odjuret tag även i Ett. Den väldiga olyckan, eller låt mig säga olyckorna, fångar till slut Ett och jag som läsare följer med.

Men för att vara en prosaberättelse är det för mycket. Sahlströms roman präglas av människor i sorg, olycka, och den enorma maktlösheten som kommer med den. Allt det där som inte får hända händer och det sker flera gånger om. Jag som läsare vet att jag aldrig kan tillåta mig att glädjas åt det som sker runtomkring huvudpersonen. Även om det ibland, i få meningar skildras lycka, eller åtminstone inte olycka, lurar faran ständigt runt hörnet. Detta leder till att känsloläget konstant blir detsamma under hela berättelsen. Trots Etts tickande klocka av ångest framkallad av Odjurets evigt vakande öga, går tiden, men upptrappningen står stilla.

Olyckan drabbar gång på gång och utan förvarning. Någon gång i mitten av boken ”och runt mig faller världen” slutar jag att förvånas över skeendena. Självmord och anorexia beskrivs i detalj, fruktansvärda levnadsöden målas upp. Sahlströms ord är starka och stundtals oerhört berörande, men jag saknar en förklaring till varför Odjuret kommer. Det skrivs om allvarliga ämnen, fruktansvärt allvarliga ämnen, som någonting naturligt. Och visst är oförutsägbara händelser en naturlig del av livet. Men Sahlströms har i berättelsen om Etts liv glömt en väsentlig del av livet, nämligen hoppet om en bättre framtid.


Publicerad i ETC Helg 2015
Recension av Mikael Berglund ”Ett föremåls berättelse om obesvar”

I vår tid där nuet tycks susa fram allt snabbare, där tempot är högt och blickarna ständigt är riktade framåt är det både oväntat och tankeväckande att läsa en roman vars berättelse utspelar sig på 1600-talet.

Med endast en get som sällskap och en stor dos överlevnadskunskap ger sig Judit ut på en ensamvandring på det svenska fjället för att finna avskildhet från andra människor. Judit färdas konstant över fjället där livet visar sig vara både något isolerat och primitivt. Hon vandrar i alla väderlekar och undflyr befintliga former av boplatser, friaren Skärdr och tryggheten som hon stöter på.

Mikael Berglunds debutroman ”Ett föremåls berättelse om obesvar” är en betraktelse av en ung kvinna som försöker vara närmast orimligt självständig från de liv som finns runtomkring henne. Hon är en person som är svår att komma åt, både känslomässigt och konversationsmässigt. Som en effekt av detta är Judits känslor anmärkningsvärt frånvarande i gestaltningen av henne. Få karaktärer kommer Judit nära, inte ens mor och dotterrelationen framställs som intensiv. Som om Judits känslor är för sköra för att gestaltas lämnas detta istället åt läsaren själv att tolka, och fjällmiljöerna får ta större utrymme.

På fjället tar Judit sig an uppgiften att ta hand om ett barn som hon döper till Rigmor. En morgon när Judit som vanligt befinner sig ensam med denna flicka frågar Judit Rigmor, om hon följer med Judit vart hon än går. Rigmor som ännu är för liten för att prata svarar henne inte. Så Judit frågar sig själv om det egentligen är Judit som faktiskt följer Rigmor. Denna lilla dialog skulle kunna symbolisera det liv som Judit lever i ”Ett föremåls berättelse om obesvar”. Judit tycks ständigt sträva efter någonting som är odefinierbart, något som skulle kunna vara lycka, men målet som hon söker verkar hon inte själv klar över. En framställning som känns oerhört aktuell även idag.

Som ett 1600-talets svar på flanörromanen utvecklar Judit nästintill en rädsla för människor. En konsekvens av all den ensamhet hon upplever och hur bra hon faktiskt själv klarar de faror som finns i naturen, blir människorna det hon känner en ängslan över. Utan att blotta Judit skriver Berglund fram detta med ett skarpsinnigt språk och ordval som ger en uppfattning av att det är 1600-talet jag som läsare befinner mig i. Berglunds unika språk berikar denna berättelse som till en början kan tyckas högst omodern, men som visar gång på gång hur medryckande en sådan gammaldags men fascinerande historia kan vara.


Publicerad i ETC Helg 2014-12-23
Julkrönika

Med julen följer traditioner. Det finns ett starkt symbolvärde i traditioner, och vilka av dem vi väljer att följa säger något om oss som människor. Klockan 19.00 på julafton infaller en av dessa. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är för många en viktig del av julfirandet, den förmedlar ett av julens centrala budskap om givandets glädje. Idag, nästan 40 år efter att sagan skrevs slås jag av att den är omöjligt, ännu mer aktuell idag än vad den var då.

En tidig decembermorgon år 2014 promenerar jag längs tågperrongen. Vid denna tid är det fullt av människor, människor som för stunden inte verkar se någon annan, något annat än sina egna skor, eller möjligtvis sin egen smartphone. Jag funderar över hur vi alla bidragit till att detta beteende närmast blivit till en morgontradition. För att slippa se andra människor, rika som fattiga, lyckliga som olyckliga, så stänger vi in oss i oss själva när vi befinner oss i den ofrivilliga offentligheten.

Karl-Bertil Jonsson är endast 14 år gammal men har redan förstått att vi alla lever i en och samma gemenskap. Han ser att människors villkor är olika. Därför bestämmer han sig för att under julen lysa upp livet för människorna i ”samhällets bottenskikt”. På postkontoret sorterar han ut paket med presenter som är adresserade till rika människor för att istället ge dessa till dem som inte har råd med julklappar. Denna enkla handling speglar Karl-Bertil Jonssons förmåga att se utanför människans materiella behov; ingen människa behöver sex japanska servettringar av päronträ för att överleva rent materiellt. Nej, det Karl-Bertil ser är alla människors själsliga behov av att bli sedda och bekräftade. Att de sex japanska servettringarna av päronträ kan ge en människa som inte har råd med dem, bekräftelsen av att bli sedd på lika villkor som personerna som kan köpa dem för egna pengar.

Karl-Bertil Jonsson är en idealbild av en god människa. Idag, år 2014, söker jag efter politiker med förmåga att se alla i samhället istället för att enbart värna om en utvald grupp. Politiker som luckrar upp den rädsla och det förakt som fattigdomen tycks väcka hos många. Jag längtar efter en politik som formats efter Karl-Bertil Jonssons ideal, att vi alla är beroende av varandra, oavsett samhällsklass, kön, eller politiska åsikter, så utgör vi alla delar av samma gemenskap.

Karl-Bertil Jonsson visar att lycka för oss själva och för människor runtomkring oss egentligen är samma sak. Vi fokuserar alla på vår egen resa till lyckans värld och glömmer lätt att lyckan finns i att ge, i att se och inte enbart i att få. Att omfördela resurserna i samhället så som Karl-Bertil Jonsson gör, borde vara en byggsten i allas vår strävan efter den egna sagolika lyckan. Karl-Bertil Jonsson försöker säga oss att vägen till den egna lyckan går via andra människor, att se till varandra, oberoende av samhällsklass. Vill vi att lyckosagan ska bli till verklighet måste vi bryta den tradition vi skapat, sluta upp med att enbart titta ner på våra skor i stället för människorna runtomkring oss. Kanske är det i slutändan vi själva som får vara idealbilder för våra egna politiker.


Publicerad i ETC Helg 2014
Recension av Johan Kling ”Glasmannen”

Glasmannen tar oss tillbaka till både ett språk och en berättelse som påminner om det tidiga 1900-talets, och kanske framförallt Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I Glasmannen försöker Kling få fram en modern roman ur ett uråldrigt berättarperspektiv, titeln visar också att likheten med Söderbergs klassiska dagboksroman är högst avsiktlig.

Kling lyckas ganska väl med att skapa en modern tappning av en så kallad flanörroman. Boken är till stora delar en redogörelse för jaget Felix liv, som strosande man på gatorna i sin hemstad. Felix är en skrytsam person, mycket stolt över allt det som en gång fanns i hans liv; han påstår sig ha haft ett överflöd av både pengar, alkohol och kvinnor. Men nu har han självmant valt att mer gå in i sig själv, slutat att svara i telefon, slutat att gå till det jobb han hade och helt leva under sina egna förhållanden. Felix känner att han inte passar in i dagens samhälle och tror sig därför ha tagit makten över sitt eget liv genom att dra sig tillbaka från den sociala gemenskapen vi lever i. Det som egentligen sker är det motsatta. Genom att inte längre arbeta eller träffa människor förlorar Felix kontrollen över sitt liv och blir allt mer ensam, samtidigt som hans idealiserade naiva självbild skapar en stor utsatthet.

Precis som i Doktor Glas går det ensamma jaget in i en depression. När det börjar bli riktigt illa räddas han av nyheten om ett väntande stort arv. Felix blir upprymd och tar ut en seger i förskott genom att köpa en paletå. Detta är egentligen enda gången där Felix interagerar med andra människor. För läsaren känns det befriande att få ta del av någonting annat än enbart hans egna tankar. Här blir också hans godtrogna bild av världen och hans blåögdhet i mötet med andra extra tydlig.

Felix upplever problemen han möter som överväldigande, medan man som läsare med lätthet ser lösningar på dem. Allt för ofta lägger författaren fram vad som kommer att ske för tydligt, så att alla runt omkring förstår vad som kommer hända, alla utom Felix. Trots den barnsliga naivitet som finns hos Felix kommer jag mig dock aldrig riktigt för att tycka synd om honom, snarare bubblar det av frustration över att han inte kan se vad som sker, eller göra någonting åt sin hopplösa situation.

Om Kling vill säga något om vår tid med denna sorgliga varelse, eller om detta enbart är tänkt som en spegling av en ensamvargs vardag ställer jag mig fortfarande frågande till. Men att Kling har fått mig att fundera kring vad som egentligen gör en människa lycklig står i alla fall helt klart.


Publicerad i ETC Helg 2014
Recension av Amanda Svensson ”Allt det där jag sa till dig var sant”

När jag först tittar in under det rosa bokomslaget till Amanda Svenssons tredje ungdomsroman tror jag att jag funnit en något uttjatad berättelse. En kärlekshistoria, eller mer riktigt är kanske att kalla det en icke kärlekshistoria. En historia om en duktig flicka som söker efter såväl sin egen identitet som självkänsla, som drar sig till en kille som hela tiden visar tendenser till att skada henne. Trots detta uttjatade ämne visar det sig att vara en betydlig mer komplicerad historia än så, som gömmer sig bland dem färgglada orden. Amanda Svensson lyckas ännu en gång fånga mig med sitt kraftfulla språk, i en av vårens mest skrämmande berättelse.  meduktig flicka med allt för dmed allt för d tidigare. En kärlekshistoria, eller egentligen mer riktigt att kalla det en ”tels

Huvudpersons jaget i Allt det där jag sa till dig var sant får vi aldrig veta det riktiga namnet på. Hon har precis börjat på skrivarlinjen på en folkhögskola ute i ingenstans. En person som har svårt att låta människor komma nära henne tvingas plötsligt i den isolerade miljön på skolan att släppa in folk i sin omgivning, i sitt liv. Hon inleder kort där efter en affär med honom. Han som kallar sig själv för Vladimir Majakovskij

efter poeten, och henne för Lilja Brik. En affär som blir allt mer destruktiv. Han skadar både sig själv och henne både psykiskt och även fysiskt. Han arbetar hårt för att få henne att tro att han är allt hon har.

Då kommer Ilse. Hon som är så lik jaget, trots att ingen av dem förstår det till en början. Tillsammans är de pirater som drömmer om att leva i en bekymmerslös värld till havs. Detta är såklart enbart drömmar och inte i närheten av den ångestfyllda verklighet dem lever i.

Att läsa om tjejer som söker sig in i destruktiva förhållanden för att finna sin egen identitet snuddar vid tröttsamt. Men Svenssons sätt att beskriva det systerskap som uppstår som motvikt mot det negativa förhållandet ger plötsligt ett annat liv åt berättelsen. En berättelse om vikten av att kunna se skillnad på fantasin och verkligheten och vilken hårfin balansgång det är. Allt det där jag sa till dig var sant vilar på ett allvarligt tema, men jag saknar någon förklaring, någon gång, till varför personerna i boken beter sig som dem gör. Amanda Svensson kommer nära den roman jag söker men når inte riktigt enda fram.


Publicerad i ETC Helg 2014
Recension av Negar Naseh ”Under all denna vinter”

Det är med bestämda steg som Negar Naseh kliver in i litteraturens värld. Hennes debutroman bygger på en rättframhet och ett starkt genomtänkt språk som jag antagligen inte är ensam om att fångas av. Under all denna vinter rymmer två böcker i formatet av en. Negar Nasehs roman består nämligen inte enbart av en faktisk roman, utan också den arbetsdagbok hon förde under skrivandet av romanen.

Vi kastas rakt in i Helenes stressade värld, hennes moder ska för första gången komma och besöka sin dotter i hennes nya hem, i hennes nya värld. Helene har flytt sin ursprungsfamilj för att skapa sig en ny värld, i en annan del av Sverige. Vi får följa Helene både före och under de 3 dygn som hennes moder kommer och besöker henne, här blottas hennes stora frustration såväl som hennes prestationsångest inför sin egen mor.

Helene målar upp en bild av sin mor som en avskyvärd människa, någon som inte gjort annat än fått Helene att känna sig oälskad. Som läsare dras jag emellan sympatikänslor för Helene till att fråga mig om det i själva verket är ett påhittat hat hon känner inför sin mor. För Helenes moder visar sig vara tvärtemot de Helene känner och är både inställsam och lugn under stora delar av besöket. Är Helenes bild av verkligheten egentligen enbart en egen psykisk ilska. Naseh beskriver ett psykologiskt drama mellan en mor och dotter så väl som en dotters kamp med sitt inre och sitt uppbrott med sin familj. Vem ska jag lita på? Vems minnen är verkliga, är det Helenes eller hennes mor som lever i verkligheten. Är det verkligen någon av dem som vet vad som egentligen hände Helene som barn?

Efter en lång psykologisk upptrappning som lämnar mystiska spår i mig, kommer vi fram till bokens andra del, arbetsdagboken. Som om Under all denna vinter i inte var blottande nog får vi nu ta del av den faktiska skrivprocessen Naseh gått igenom för att skriva denna roman. Allt ifrån de grekiska myter hon studerat till de små symbolerna från vardagen hon velat lägga tyngd i för stämningen i bokens skull. Jag kan inte helt bestämma mig för om det hämnar eller ger romanen ännu mer genom att få läsa tankarna bakom den gåtfulla berättelsen. Men ett som är säkert är arbetsdagsbokens levande sätt att beskriva skrivprocessen får mig själv att vilja skriva.


Publicerad i ETC Helg 2013
Recension Kajsa Ekis Ekman ” Skulden – Eurokrisen sedd från ovan”

Det är under sommaren 2011 som en gammal gymnasievän till Kajsa Ekis Ekman ringer. Fotini har flyttat tillbaka till Grekland och berättar nu med desperat röst att ett sparpaket, som kommer att förändra hela Greklands framtid, är på väg att röstas igenom. Kajsa Ekis Ekman bestämmer sig för att åka till Aten för att rapportera kring detta. Det blir början på ett långt granskande reportage under åren 2011-2013 som kommer att bli boken ”Skulden – Eurokrisen sedd från Aten”.

Grekland går in i det som kallas den största ekonomiska krisen på 80 år och Kajsa Ekis Ekman är mitt i händelsernas centrum. Den grekiska regeringen har tvingats, utan att riktigt läsa avtalet (som det hävdas), rösta igenom IMFs sparpaket, även kallat ”trojkan”, till det grekiska folkets förtvivlan.

Ekis Ekman målar tydligt och pedagogiskt upp en bild av hur det egentligen står till i Greklands ekonomi, så väl som i folkets välmående. Hon ifrågasätter och tillbakavisar de rykten som har spridits om det grekiska folket: att grekerna är lata och inte jobbar utan lever ett lyxliv; att de till och med får skylla sig själva för att de hamnat i denna kris.

Ekis Ekman möter både högerextremister och strejkande vänstermänniskor, politiker så väl som vanliga arbetare. Hon återger samtal så verklighetstroget, att det stundtals känns som om jag faktiskt själv sitter bredvid och lyssnar. Vem som egentligen ska ta på sig skulden för situationen i Grekland genomsyrar många diskussioner. Både högt uppsatta politiker och vanliga medborgare skyller på någon annan. Alla förenas de dock i en önskan att ta sig ur krisen så fort som möjligt, med så lite skada för dem själva som möjligt.

När Ekis Ekman först landar i Aten är en ekonomisk kris ännu inte synlig på gatorna. Det dröjer dock inte länge förrän vännerna förklarat allvaret i situationen. Även om hennes vänner ännu inte själva berörs, vet de att det bara är en tidsfråga innan också de drabbas.

Det är till en början ett hoppfullt folk som jag möter i ”Skulden”. Människorna Ekis Ekman träffar har fortfarande kvar sina jobb, de kämpar och tror på en positiv förändring, ”en revolution”. Men tillståndet blir allt mer allvarligt och människors hopp allt mindre. Hotet om att landet ska gå i konkurs är ständigt närvarande. Folket går från att jobbstrejka, genom halverad lön, till att faktiskt inte ha något jobb alls. Det är inte längre skamligt att vara arbetslös, det är vanligt.

”Skulden” är ett bryskt uppvaknande för oss alla. Den misär som dagligen dominerar Greklands liv går ju oss i Sverige obemärkt förbi. Trots bokens många bra delförklaringar och spekulationer finns det ännu inte något entydigt svar på frågan varför krisen egentligen uppstod och vad som behöver göras för att Grekland ska komma ur den. Något Ekis Ekman gör mycket klart för oss är dock att denna kris enbart kan lösas om hela Europa gör det tillsammans.


Publicerad i ETC Helg 2013
Recension av Lina Hagelbäck ” Violencia”

Lina Hagelbäck har tidigare gett ut dikter och antologier, och nu, en strålande debutbok. Redan av titeln till Lina Hagelbäcks debutbok Violencia avslöjas att det är en våldsam berättelse som kommer att skildras. Violencia är en lysande prosalyriksberättelse som beskriver två poeters gemensamma värld tillsammans.

Violencia och Stina är två vänner som lever sina liv tillsammans, de berättar för oss läsare två skilda historier om en och samma vardag. De är båda poeter med stor passion för språket och dess uttryck, de har dessutom båda två ett stor behov av att få utlopp för sina känslor just genom språket. Framförallt Violencia, men även Stina svämmar stundtals över av känslor. Violencia jämför sig själv med en vulkan som kan få utbrott när som helst, var som helst, något Stina både beundrar och har en stor rädsla inför. I Violencias närhet är det aldrig lugnt, händer det inte något dramatiskt i verkligheten så händer det på pappret.

Det dröjer inte många sidor innan jag slukas in i bokens fantastiskt spännande språk. Att läsa Violencia är att öppna en helt ny värld av ord och känslor som Lina Hagelbäck skriver ihop på ett häpnadsväckande sätt. De tankar kring att det faktiskt inte liknar någonting jag tidigare läst blir allt starkare för mig. Meningsbyggnader, metaforer, helt nyuppfunna ord som sätts ihop till en hård men samtidigt kärleksfull berättelse.

I den kraftfulla text som skapas i Violencia märks det att varje mening, varje ord till och med varje stavelse är noga utvald i sitt sammanhang. Språkliga drömmar som målas upp fyllda av känslor från karaktärerna som verkligen fångar mig som läsare. Att välja ut enbart ett citat som fångar det genialiska språket i Violencia och ger boken rättvisa är svårt att hitta. Här är dock ett utdrag: ”Mossgröna bråddjupa vinglas. Ett depressivt matbord. En plåthink fylld med begagnade svek. En hoprullad orientalisk matta utstrålar lugn, jag behöver ro nu när mitt liv blivit så passionerat.”

Lina Hagelbäck gör en fenomenal entré i bokvärlden och jag är övertygad om att detta bara är början.


Publicerad i ETC Helg 2013

Recension av Sonia Falerio, ”Bombay Baby”

Först år 2005 röstades lagförslaget igenom att alla dansbarer i Bombay skulle tvinga att stängas. Det är alltså inte många år sedan som Bombays gator fortfarande var fullt av så kallade dansbarer. Dansbarer där unga flickor fick betalt för att dansa för män, så länge hallickarna tyckte de var tillräckligt stora skönheter. En av dessa flickor var Leela. Sonia Falerio möter Leela när hon är den mest betalda dansaren på en av Bombays största dansbarer, Night Lovers. Hon är 19 år gammal men har vid den tiden redan hunnit jobba på Night Lovers under 6 års tid.

Bombay Baby är en dokumentär där vi som läsare får följa med Sonia Falerio genom hennes research av den utbredda prostitutionen i Bombay. Falerio följer under en lång tid med Leela i hennes vardag, både på Night Lovers och utanför. Vilket ger oss som läsare en otrolig inblick i Leelas och de andra dansösernas liv, vilket säger sig självt inte är någon ljus historia. Leela berättar om hur hon redan som liten flicka blev såld av sin pappa, utan några som helst protester från hennes mamma. Detta var hennes vardag tills den dagen då hon på egen hand lyckades fly till Bombay. Hon förklarar att detta inte är något ovanligt öde för flickor som Leela. Pappor som säljer sina döttrar och fruar verkar snarare vara en regel än ett undantag.

Trots Leelas mörka barndom är hon en stark ung kvinna som drömmer om frihet. Leela och hennes bästa väninna drömmer och att någon gång kunna vara fria från prostitution, gifta sig med en man för att kunna leva ett ”värdigt” liv. Att Leela har drömmar och mål i livet är en av de saker som faktiskt skildrar hopp i en annars väldigt mörk historia. Det är också en av det ting som gör att det inte går att släppa Bombay Baby ifrån sig. För hur hopplöst allting än verkar så vill jag läsa mer, tankar om att detta elände måste få ett slut håller mig kvar.

Språket i Bombay Baby är inte det kraftfullaste alla gånger, utan fokus ligger just på själva historien. Och är det någonting Sonia Falerio verkligen lyckas med i Bombay Baby så är det att ge en i särklass hoppfull och färgstark skildring av denna förfärliga historia. Historien är lika svår att förstå som den är att släppa ifrån sig. Bombay Baby ger oss verkligen en verklighetstrogen bild av ett Bombay bakom kulisserna.


Publicerad i ETC Helg 2013

Recension av Rasmus Lenefors, ”Amatören”

Den unge Robin Kvist håller på att bananskalsvägen halka rakt in i sitt livs politiska genombrott. Inom bara några timmar ska han debattera i en direktsänd debatt på SVT. Ett facebookmeddelande innehållande ett hot kommer dock i mellan och han mer eller mindre tvingas att åka iväg på en återträff med högstadieklassen istället.

Amatören är Rasmus Lenefors debutbok. Lenefors är politisk sekreterare för Socialdemokraterna med ett stort intresse för amerikansk politik. Han har därigenom en klar koppling till huvudpersonen i boken som just tagit ett stort kliv inom den politiska världen efter ett framträdande inför det amerikanska valet.

Amatören klassas som en politisk thriller. Jag har dock svårt att se en koppling till vare sig politik eller spänning under större delar av boken. Några klara politiska värderingar skildras inte utöver att Robin Kvist kandiderar till europaparlamentet och framställs som en frisk fläkt inom sitt parti som ska föra miljöpolitiken framåt. Förutom detta finns det ingenting om politik eller samhällsvärderingar i boken. Dessutom är det svårt att bli riktigt fängslad av boken då författaren försöker bygga upp en spänning kring ett mejl vars innehåll jag som läsare inte får ta del av. Trots detta är det till viss del lätt att förutse vad som ska ske i varje kapitel då mycket beskrivs på ett övertydligt sätt istället för att ge läsaren utrymme för egna tankar och reflektioner.

Boken har till en början ett bra koncept med flera pågående berättelser som sedan vävs samman på ett förvånansvärt fungerande vis. Detta är en av de saker som faktiskt fångar mig. Jag vill förstå sammanhanget mellan dessa historier. Det är också en av anledningarna till att jag hade kunnat se en stor potential i boken om det inte hade varit för författarens återkommande språkliga fel. Det är inte bara meningsbyggnader och slarvfel som är ett problem. Utan just det att man som läsare inte får något som helst utrymme att måla upp en egen bild av händelseförloppen. Det missgynnar verkligen boken. Trots detta tror jag att Rasmus Lenefors inom en snar framtid kommer att visa att han har mycket mer att ge inom litteraturvärlden.

Further Projects