Floret

Tillgång till alla artiklar här

Publicerad i Floret 2015-12-03
Recension av Victor Boy Lindholm, ”No hard feelings” / ”Jeg elsker naturen og alt omkring mig”

Under hösten 2013 startade Victor Boy Lindholm sin bloggjegkiggerpaamaanenogsigervadsaa, sedan dess har han där regelbundet publicerat både egna texter såväl som bidrag från etablerade och oetablerade författarkollegor. Plattformen har blivit till ett forum som kan liknas vid öppna arbetsdokument, där både färdiga texter och texter i process publiceras. Denna blogg är ett av många forum där skrivandet blir offentligt redan under förloppet, på samma sätt som exempelvis Twitter. Möjlighet finns till kommentarer och synpunkter på varandras inlägg som på så sätt gör skrivandet till en social aktivitet genom bloggar, ett evenemang som skapas genom skrivandet i sig.

Under hösten släppte Victor Boy Lindholm två diktsamlingar i ett boksläpp; en naturlig utveckling av den snabba publiceringen på bloggen? NO HARD FEELINGS som är andra delen av vad som kallas en ”hyckleri-trilogi” gavs ut på Kronstork samtidigt som jeg elsker naturen og alt omkring mig utkom på OVO press.

NO HARD FEELINGS är en text där läsaren slungas in i jag-berättarens enorma frustration över världen vi lever i och en evig längtan bort därifrån. Den förestående apokalypsen är ständigt närvarande och naturen den enda platsen för trygghet, samtidigt som den håller på att kollapsa i klimatkatastrofer. Och detta faktum verkar ta upp hela jagets existens, närmast äta upp det inifrån. Rädslan och oron inger läsaren reflektioner över både flyktingkris, klimathot och naturen som kan kopplas samman med det som skrivs fram i GULD, den första boken i ”hyckleri-trilogin”.

tør du blive gammel
i en ny atmosfære
jeg har indset det
at der kun er en atmosfære
og den har vent sig imod os

I samtalet med duet finns ett ständig velande över känslor och hur de bör upplevas, och relationen byggs upp med ett ängsligt öga på omgivningen. Detta skrivs fram med en självmedvetenhet som rymmer både ironi och uppriktighet. Dock gömmer det sig en rastlöshet i texten. Som om den klickålder som Boy Lindholm skriver i tagit för stor plats i texten, det går så hastigt fram att strofer ibland inte känns helt fulländade. Det är när världsproblemen varvas med personliga reflektioner och vardagliga internetreferenser som det blir verkligt intressant. Det hade med fördel kunnat ske på fler ställen i texten.

hvor jeg på himlen læser
et slags håb
om att det snart sker noget
det kan få mig op af den her seng
ud i verden
mens min hud tatoveres med følelser
jer er skabt til at have en krop
der elsker skoven

Tillgängligheten i dessa texter ligger i det vardagliga språket. Det liknar ofta muntliga samtal, rader från en chatt eller Twitter. Samtidigt är det stundtals detta som uppstår som tveksamheter i Boy Lindholms texter.

Ekokritiken gör sig påmind även i den andra diktsamlingen. Titeln jeg elsker naturen og alt omkring mig skvallrar om att jagets förhållande till naturen, hela den fysiska miljön runtomkring den egna kroppen, tycks viktig även här. Boy Lindholm har tagit på sig uppgiften att spegla många samtida problem i en och samma text, vilket görs med finess. Ett innehåll som känns brinnande aktuellt och rader som etsar sig fast gör att jag bortser från att alla strofer inte alltid känns hundraprocentigt genomarbetade. Boy Lindholm har en hög produktionsnivå, kanske blir det på bekostnad av slutresultatet.

NO HARD FEELINGS och jeg elsker naturen og alt omkring mig ges ut fristående från varandra, likväl finns det många likheter i dessa diktsamlingar. När de läses bredvid varandra, får jag en stark känsla av att ha läst detta förut.

I jeg elsker naturen og alt omkring mig skriver Boy Lindholm:

du er årets høst
på bunden af en silo
et sted langs europas grænser
vågner du i natten

Och i NO HARD FEELINGS:

mærker du det som jeg
på bunden af en silo
med årets høst
vågner du også i natten

Möjligen är detta ett litterärt knep för att binda samman de två utgivningarna. Möjligen är innebörden så pass beaktansvärd att den tåls att läsas igen. Eller också försöker Boy Lindholm ge en kommentar till att vi som läsare i denna tid har möjlighet att vara delaktiga i både processen och den färdiga texten, och i den läsningen är upprepningen också en naturlig del, en bra sådan.


Publicerad i Floret 2015-10-29

Recension av Jonas Rolsted ”Abandon Green Language”

Jag kommer under min läsning av Jonas Rolsteds andra bok Abandon Green Language att tänka på den centrala fråga; vad strukturen och formen gör med den litterära texten. Här pågår det ett konstant sökande efter just den personliga litterära formen. En undersökning för att finna de egna premisserna för sammansättning av text vilket påverkar både uppbyggnaden av verket som uppfattningen av den.

Redan på de första sidorna i Abandon Green Language inleder berättarjaget en monolog som går i ett oföränderligt tempo, där ord och meningar ständigt gentags i uttänkta monotona mönster. Jag får en känsla av att ta ett kliv in i något som liknar en upprepningsmaskin, om det nu hade funnits något sådant, vill säga. Som om pilen på datorskärmen byts ut mot den regnbågsfärgade laddningssymbolen och gick runt, runt. Texten går för den delen inte på tomgång. Men jag får flera gånger tvinga mig själv att sakta ner mitt eget lästempo, för att kunna uppleva och förstå innehållet i denna text som man annars kunde riskera att läsa på rutin.

Tidigt i berättelsen tydliggörs det att ett jag har brutit upp med ett du – och i de första kapitlen pågår ett kaotiskt emotionellt arbete kring detta uppbrott. Alternativa lösningar, längtan, saknad och bortstötande: det vimlar av motstridiga inre upplopp och känslor. Genom abstrakta rum och rörelser får tankar studsa över boksidorna i dessa kapitel. Tills det plötsligt vänder och historien drastiskt skiftar. Den tidigare scenen har plötsligt bytts ut och jaget har inlett en reseskildring genom Iran skriven i dagboksform: fyrtiotvå inlägg från platser, möten och tankar. Texten får i detta en något mer ledig form, frigörs från den egna strama konstruktionen.

I reseskildringen färdas jaget genom patriarkala strukturer, uppmärksammar könsroller, sexualiteter, och upplevelser som jaget inte har tidigare erfarenheter av. Det är en skildring utan spänningsmoment eller en språngbräda mot ett specifikt mål. Även om gestaltning kan vara mer än nog, kan jag ibland sakna de abstrakta rummen av jagets tankar under den första delen av boken.

Abandon Green Language är på något vis en ekokritikskildring som titeln antyder, men det ”gröna språket” överges inte, istället undersöks hur språket tar form och hur detta språk kan kommunicera med naturen. Det byggs upp en mytisk aura, inte enbart runt språkets konstruktion, utan även runt naturen. Naturen, skogen, vattnet och anti-humanism, är det som jaget längtar efter. Naturen blir till en särskild kraft som får spela en stor roll i jagets sorgearbete efter uppbrottet:

Døren til vreden er naturen. Organisk sorg. Organisk i. Ud af den organisk sorg vokser det organisk i. Naturen er vokset ud af sorgen. Samfundet er vokset ud af naturen der vokset ud af sorgen. I er vokset ud af samfundet som er vokset ud af naturen som er vokset ud af sorgen.

Alla steg som tas, tas med en ständig blick på naturen runt omkring människan. Vare sig det handlar om den litterära formen eller jagets handlingar och tankar. Även om både Inger Christensen och Ida Börjel dyker upp i mina tankar under läsningen genom liknande upprepningsuppbyggnad och tematisering av naturen, kan jag konstatera att Rolsted aldrig kommer i närheten av den intensitet och angelägenhet som finns hos exempelvis Ida Börjels Ma (2014).

Jeg kan se at det kun er en del af mørkret der er søvn. Jeg længes efter skovene. Jeg kender dig ikke. Jeg længes efter skovene. Jeg ved at det er dine øjne. Jeg arbejder meget. Jeg kan ikke huske det. Jeg længes efter skovene.

Rolsteds Abandon Green Language uttrycker en längtan efter naturen och en människa som vill bli hel – ett sökande efter kraft och sanning som skulle kunna finnas i naturen, men som framförallt är ett sökande efter en språklig form som kan ta jaget dit.


Publicerad i Floret 2015-09-24
Recension av Ursula Scavenius ”Fjer”

Hur banalt det än må låta så är det primära temat för Ursula Scavenius debutromanFjer döden och livet; hur livet påverkar döden, hur nytt liv påverkar redan existerande människor liv, men kanske framförallt hur döden och den efterföljande sorgen av någon annans död, påverkar livet. Det är tre till synes fristående berättelser som ryms mellan bokpärmarna, men på ett förundrande vis närmar de sig varandra utifrån olika vinklar och gemensamma teman. Titeln Fjer, på svenska fjäder, är träffande. Berättelserna svävar, som en fjäder, såväl mellan varandra som mellan dröm, opålitlighet, overklighet och den faktiska verkligheten. Scavenius skriver i detta ständiga gränsland; texterna snuddar vid att ta mytisk form, för att sedan stanna i mellanrummet där läsaren själv får bestämma vilken verklighet som är den faktiska och var myten tar vid.

I alla tre historier är de manliga jag-berättare vars liv, tankar, funderingar, ja hela existens, upptas av frågan kring att få barn. Sexualitet och reproduktion står i det allra klaraste av ljus.

I den första berättelsen befinner vi oss i Bulgarien där berättaren Alexander bor granne med den beundrade konstnären Peter Majinski. Alexander inleder ett förhållande med konstnärens dotter Lucia som sedan blir gravid. Detta enkla händelseförlopp utvecklas till en situation som är oöverblickbar. Historier som slår knut på sig själva kan i vissa gestaltningar bli ett irritationsmoment för läsaren, i denna text är det istället just detta som leder hela scenariot framåt.

Flera sidor av livet, och livet i förhållande till döden, gestaltas både i denna berättelse, som i de två efterföljande. Hur livet måste fortgå, trots den enorma påverkan som sorgen från döden har på vardagen. Döden kan ha den effekten på en människans liv att det inte längre finns något tydligt svart eller vitt, sanning eller lögn. Mitt i sorgen kan det vara svårt att urskilja var gränsen för död och liv egentligen går, vad som är dröm och vad som är helvete? Eller vad som är lycka eller sorg. Precis detta går Scavenius karaktärer igenom. Resultatet blir en fiktion där det är svårt skilja på vad som är fantasi eller verklighet. Som om det pågår en ständig jakt efter ett sant sätt att hantera livet (eller döden) på, och en sanning har ju ofta flera sidor.

Även de två kommande berättelserna fokuserar på dessa aspekter. I den andra, Luca Seconda, föder månen en babymåne parallellt med att vi får följa jag-berättaren Ankers hustru Sabina genom en besynnerlig graviditet.

”Mens hun sover i sengen, sidder han og ser op på den nye måne, den nyfødte babymåne, luna seconda, der af form og størrelse ligner den gamle måne fuldkommen.”

Sabina föder sedan till slut ett ”fossilfoster”, som det står i texten.

”Den røde saft forsvinder ikke bagefter, uanset hvor meget hun vasker sine tænder. Bærrene er blevet så syrlige. Han har sagt til hende, at det, hun fødte, var et fossil.”

Det är en realism med flera trolska och allegoriska inslag. Varje liten detalj i de ovanliga berättelserna tycks alltid djupt genomtänkt, och inget ord känns slumpvis utvalt. Mitt i de oöverblickbara situationerna är allt noga uttänkt för att slutligen sammanvävas.

Scavenius får på ett förvånansvärt fungerande vis fram hur sorgen påverkar kroppen, hur någons död inte bara blir påtaglig psykiskt utan också fysiskt. Att livet går vidare, trots sorgen, och i berättelserna blir en del av sorgebearbetningen att tillföra nytt liv till jorden.

Berättelserna är skrivna med en enorm konstnärlig frihet, samtidigt som Scavenius behärskar varje mening och moment. Det är imponerande. Inget utsägs i onödan, utan allt exponeras och gestaltas på ett slagkraftigt vis genom personernas inre.

Det finns ingen tydlig plats varifrån det berättas, utan svävandet mellan känslor, fantasi, och underliga händelser blir det allmänna tillståndet. Det är som att historierna befinner sig i det där vaga ögonblicket om morgonen när man nyvaken träder ur drömmarna. Brutalt och starkt kan verkligheten sedan slå ner i en och det gör också Scavenius text. Dessa scener som Scavenius bygger upp blir till ett lömskt rum jag aldrig tidigare varit inne i, och jag vill gärna återinträda.


Publicerad i Floret 2015-08-27

Recension av ”Nervsystem – ung dansk poesi”, red Jonas Rasmussen

Nervsystem – ung dansk poesi har gett upphov till en av många trådar som under sommaren
spunnits i allt längre strängar i den svenska litteraturdebatten. En antologi där redaktören och översättaren Jonas Rasmussen presenterar några av den danska poesins starka röster; femton diktare som debuterat mellan åren 2003-2013. Bland författarna finns numera välkända namn såsom Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn, Theis Ørntoft och Amalie Smith. Enligt Rasmussen följer antologins texter inget specifikt tema. Den debatt, som delvis började med utgivningen av antologin, har dock sedan dess knutits till just ett övergripande tema, nämligen avsaknaden av en svensk motsvarighet till de relativt unga litterära debutanter, som i vårt danska grannland fått ett så stort utrymme.

Många av texterna i antologin visar på intresseväckande språk och form; i flera finns det någonting självklart samtida. Allvarliga frågor som sökandet efter mänsklig gemenskap och egen identitet tas upp, även känslan av utanförskap och jaget i relation till andra. En tematik som sedan lättas upp av exempelvis Palle Sigsgaards skarpa öga och förmåga att ironisera över både världen runtomkring och poesin själv: 

”Man kan ta på sig dikten som glasögon och se: verklighet.
Men det betyder inte nödvändigtvis att det inte är bättre
att ta på sig verkligheten som glasögon och läsa dikten”

Som om litteraturen öppnats upp ur en ny vinkel, en litteratur som inte enbart blivit tillgänglig utan framför allt synlig. För denna litteratur syns. Och den hörs.

Det som fängslar mig med Rasmussens arbete är dock inte enbart texterna och författarna, utan även urvalet, och därmed också de författare som här inte fått någon plats. Som det nämns i förordet har det i Danmark bara under 2014 och 2015 utgivits åtminstone ett tiotal nya författare som tillhör samma generation, med liknande inflytande och expansion. Caspar Eric och Signe Gjessing är bara två exempel. Värderingen av unga debutanter är nämligen vad som så tydligt skiljer det danska litterära fältet från det svenska. Det handlar inte enbart om de danska unga författarnas stora antal, inte heller om deras starka röster och attityd; och inte ens om en lyrik med angeläget innehåll. Litteraturen som dessa unga människor skriver tilldelas också ett värde av den litterära offentligheten. På så sätt syns den också.

I Sverige talas det om litteraturkritikens undergång, men det är just kritikerna som gör den danska poesin lättillgänglig för läsaren. Och omvänt: det är just frånvaron av kritik, uppmärksamhet och värdesättande av den unga litteraturen som gör det svårt för gemene läsare att hitta till den nya lyriken i Sverige. För den finns, naturligtvis, och den borde värderas högt. På samma sätt som i Danmark, finns det här många nya unga författare, olyckligtvis är deras alster inte lika synliga.

Det litterära fältet i Danmark låter litteraturen flöda obegränsat över läsare och uppläsare, debutant och etablerad. Antologin är ett bevis på flödet i den danska litteraturen, men framförallt, på det värde man där sätter på debutanter, även om stor del av författarna i antologin är utgivna på Forlaget Gyldendal, uppmärksammas även debutanter från mindre förlag. Detta saknas i Sverige. Att värdera ung litteratur som någonting betydelsefullt, att värdera författarna och deras texter lika, oavsett om de är debutanter eller redan etablerade; utgivna på storförlag eller i små egna upplagor. Också oberoende av om de förtjänar en plats i antologier eller ej. Alla tillmäts de samma värde, och detta värde gör poesin tillgänglig, den blir läst. För mig är det också där det verkligen gnistrar till.

Det är alltså detta förhållningssätt som lagt grunden för den unga poesins stora genomslag på det danska litterära fältet, den poesi som kan läsas i Nervsystem. Läsandet. Hur banalt det än må låta. Men att poesidebutanter läses, och det av alla, är inte alls självklart. För att litteraturen ska spridas måste den också finnas tillgänglig, Att söka efter lyrik på Politikens Boghandel respektive Akademibokhandeln är att vistas i två skilda världar, åtminstone vad gäller mängden samtida litteratur som där finns att tillgå. I det flöde av text som vi ständigt omges av är det svårt för även den mest intresserade läsare att hitta den nya lyriken och de unga författarna. Poesin måste vara lätt att nå. Efter denna ”guide” till den danska poesin väntar jag nu med spänning på att samma arbete ska göras med den svenska nya poesin. En antologi med ung svensk poesi. Kanske lika viktig för danskarna, för att få en inblick i det svenska litterära fältet, som för de svenska läsarna själva. Kanske är det först då kan vi ägna oss åt verkligt litterärt utbyte.



Publicerad i Floret 2015-08-06

Filmkritik av ”Miraklerne”, regi Alice Rohrwacher

Den italienska regissören Alice Rohrwachers andra spelfilm, Miraklerne, vann juryns ärofyllda pris ”Grand Prix” på Cannes filmfestival 2014. Som priset indikerar har filmen också blivit hyllad av en förtjust kritikerkår. När en film både belönats med prestigefyllda priser och fått kritikernas beundran kan detta ibland få motsatt effekt på mig som tittare; det massiva berömmet som föregår filmen kan då bli till ett hinder när jag själv ska se den. Det kan närmast bli svårt att se och reflektera över det jag ser, utifrån enbart mina egna upplevelser, och inte kritikernas. Mina förväntningar kan vara höga och svåra att leva upp till. Sådant är dock inte fallet med Miraklerne.

Redan i sin första spelfilm Corpo Celeste (2011) visar Alice Rohrwacher att hon har ett eget, alldeles unikt formspråk. En egen estetik som är både speciell och specifik för just hennes visualisering. Den blåaktiga färgtonen i bilderna, den långsamma uppbyggnaden av gestaltningen av karaktärerna, och den korta, nästintill icke existerande dialogen, symboliserar och dominerar Rohrwachers filmspråk. Ett formspråk som hon fortsätter med i Miraklerne.

Detta är ingen extraordinär berättelse, snarare en enkel historia som har berättas många gånger förut, ändå blir det intressant. I fokus står en fattig landsbygdsfamilj, en familj som lever efter gamla handfasta principer som familjens överhuvud Wolfgang (spelad av Sam Louwick) starkt håller fast vid. Familjen försörjer sig på att tillverka honung med gamla traditionella metoder. Hela familjen arbetar konstant med detta, till och med de minsta sliter så gott de kan, men allra mest arbetar den äldsta dottern Gelsomina (spelad av Maria Alexandra Lungu). Gelsomina befinner sig i tonåren, den period i livet som ofta karakteriseras och domineras av ambivalensen mellan barndom och vuxenliv. Så är det också för Gelsomina, som har stora svårigheter med sin identitet och pendlar mellan att definiera sig antingen som barn eller som vuxen. Hon tampas med känslor som svämmar över, med tankar som känns nya och stora, och med en kropp som långsamt håller på att förändras från barn till vuxen. Samtidigt och paradoxalt har det ansvar Gelsomina burit och det slitsamma liv hon levt, gjort henne vuxen långt tidigare än vad hennes ålder visar.

Gelsomina är en plikttrogen duktig flicka. Hon är det barnet som gör allting redan innan hon blivit tillsagd. Men familjen lever på bristningsgränsen. Pengarna räcker inte till och de primitiva levnadsvillkoren har börjat övergå i vad som mer liknar en misär. Mitt i allt detta skickar de sociala myndigheterna en pojke till familjen, han ska bo och jobba där under sommaren, både som en inskolningsperiod för pojken och ett ekonomiskt bidrag för familjen. En ny person i hemmet förändrar både familjerelationerna och familjedynamiken. Relationen mellan Gelsomina och hennes far vänds upp och ner, familjens rådande verklighetsuppfattning skakas om och allt sätts på sin spets. Samtidigt som röran på gården bara växer och familjens förhållanden blir allt mer kaosartade, är Gelsomina fast besluten att ta sig själv och hela sin familj ur fattigdomen. Hon bestämmer sig för att de alla ska bli en del av det moderna samhället, det som hittills enbart funnits utanför deras egen instängda värld. Men modernitet kräver pengar. Mot sin far Wolfgangs vilja anmäler Gelsomina familjen till en TV-show som utser landets ”traditionsmirakel” där en stor prissumma står på spel.

Med det är varken den glamorösa TV-showen eller fabeln som är miraklet med filmen Miraklerne. Istället är det den fokusering på och gestaltning av en ung kvinna som sliter hårt för att hjälpa alla andra, samtidigt som hon växer upp. Miraklet är framställningen av det som händer med hennes kropp, hennes känslor och hennes eviga förståelse för människor runtomkring henne. I Miraklerne är dialogen oerhört sparsmakad, många gånger uteblir den till förmån för filmens verkliga kraft, nämligen kroppsspråk, blickar, små rörelser som talar om närhet och kontakt människor emellan. De känslor som visas genom rörelsemönster till exempel små handklappningar blir oerhört mycket mer laddade än om de uttryckts i ord. Det är just rörelserna som formar en unik berättelse om far och dotter. De ögonblicken där kommunikationen genom ord inte räcker till fångas av deras närhet förmedlad genom kroppsrörelser, när deras ögon möter varandra; en kemi mellan far och dotter som gestaltas på ett beundransvärt sätt. Med en far som vill klamra sig fast vid traditioner, vilka det egentligen är hög tid att begrava, och en ung dotter full av liv och visioner för en modern framtid, blir kontakten och samspelet dem emellan något alldeles speciellt att se på.

Vad som är dröm eller vad som verkligen sker i fiktionen är många gånger svårt att avgöra. Jag kommer på mig själv med att tänka ”att detta ändå måste vara en dröm” när det är verkliga händelser som skildras, och vice versa. Det fascinerar och det fängslar. Det är också detta sätt att forma berättelsen som gör porträttet av Gelsomina så starkt och uttrycksfullt. För det som gestaltas är inte någon vanlig romantisk idé om en idyll på landet och familjerelationerna där. Det är istället svårigheter och det som möjligtvis mer liknar en verklighet. Kanske är det också därför Rohrwacher har valt att låta oss tittare försvinna bort i filtret mellan dröm och verklighet, mellan våra föreställningar och förskönande idéer om landsbygd, för att sedan låta oss vakna upp och se verkligheten i drömmen, i fiktionen.


Publicerad i Floret 2015-06-25
Intervju med Cia Rinne

Cia Rinne har både gett ut poesi och skrivit essäer, hon har även gjort flera konstnärliga dokumenterande projekt tillsammans med fotografen Joakim Eskildsen. En försommardag träffas vi på ett litet källarcafé i utkanten av stadsdelen Indre Byn i Köpenhamn, för att under en lucka i hennes hektiska schema prata om språkets makt och betydelse i Cia Rinnes egen konst.

I medier ägnas just nu stora utrymmen åt olika försök att definiera vår tids litteratur, ofta i långa texter och ingående analyser. Litteraturen sätts i alla möjliga och omöjliga fack, och så även författarna, man söker ivrigt besvara många (ofta) komplicerade frågor, bland vilka vissa ständigt återkommer. Till dessa hör funderingar kring vad eller vem som bäst definierar svensk litteratur respektive dansk litteratur; och vilka som är de mest karakteristiska företrädare för dessa två fält. I en tid av ständig strävan efter systematisering och gruppering är det extra värdefullt att prata med någon som arbetar med det motsatta. En person som inte enkelt låter sig kategoriseras som författare utifrån det språk hon talar och skriver på. Cia Rinne är just en sådan författare: Hon har flyttat flera gånger fram och tillbaka mellan olika länder, och pratar och skriver följaktligen på flera olika språk. Just nu bor hon i Tyskland, men skriver poesi på både engelska, tyska, spanska och franska, för att nämna några av de språk hon behärskar.

I poesisamlingarna Zaroum och Notes for soloists använder sig Cia Rinne av flera språk i texterna. På ett ledigt och skiftande sätt blandas den visuella noggrannheten med att jobba gränsöverskridande med språken. ”För mig ger varje språk nya möjligheter. Att använda mig av ett nytt språk, vare sig det är i text eller i tal, öppnar upp för nya perspektiv, känslor och kulturella referenser. Att jag i mina texter skriver på flera språk är ingenting jag medvetet har valt att göra, utan det kommer naturligt till mig. Olika känslor skildras bäst av olika språk, och även om jag i många texter utgår ifrån engelskan, blir det en för mig självklar övergång till andra språk; att använda mig av ett tvärspråkligt tillvägagångssätt kommer av sig självt,” förklarar hon för mig. Detta eklektiska förhållande till språket gör att hon ser översättningar begrepp och försök att översätta en hel kulturell referensram till en annan som något riktigt problematiskt: ”I en översättning översätter man inte enbart språket och termer utan en hel referensram. Språk är inte bara ett medium, utan det ligger så mycket makt bakom språket, politik i vilket språk man använder, där vill jag använda alla möjliga språk, blanda språk, utan att översätta ett redan existerande begrepp från ett språk till ett annat.”

Att makt finns i ord och språk har blivit till en allmän sanning. Cia Rinne har just på grund av denna sanning valt att i flera av sina större projekt lära sig ett nytt språk. Hon vill komma närmare människor och kunna kommunicera på en jämbördig nivå med människorna hon arbetar med. Något som naturligtvis tar mycket tid och kraft, men som ofta i slutändan berikar hela projektet.

Just nu arbetar Cia Rinne med ett poesimanuskript där hon till stora delar skriver på franska. Manuset kommer att publiceras i början på nästa år på ett litet förlag beläget i Berlin, men hon har redan läst upp det för publik. ”Jag läste mitt nya manus i Paris i januari i år, det var i samma veva som attentatet mot den satiriska tidskriften Charlie Hedbo och kosher-butiken i Paris var som mest aktuellt, vilket gjorde att min text fick en helt ny politisk innebörd för åhörarna i sammanhanget.” Något som tydligt belyser att språk och text får högst varierande betydelse, allt beroende på situation, kontext och läsarens/åhörarens aktuella referensramar.

I sina texter försöker hon att lyfta fram det vardagliga, de små tingen som etsar sig fast hos henne, de begrepp, citat, tankar eller associationer som dyker upp, och allt detta experimenterar hon sedan med i sina texter. ”Efter Charlie Hedbo och Kosher-butiks händelsen spreds orden je suis (jag är) överallt i medierna, det kändes som att alla skrev de orden, sa dem högt, ville vara en del, alternativt inte vara en del av den kontexten, så jag gjorde en dikt av just det. Tog ett uttryck som blev så otroligt laddat men som också är väldigt enspårigt, man antingen är eller inte är, när man egentligen kan vara allt möjligt annat också. Jag lekte med begreppet, ironiserade, böjde och böjde tillbaka.” Så här skrev hon:

#
je suis…
perfectionniste
individualiste
universaliste
opportuniste
spécialiste
pessimiste
optimiste
réaliste
artiste
triste

Hos författaren finns ett stort intresse att experimentera med typografin och texten för att komma till nya insikter. Språk kan få nya innebörder och betydelser genom att ord används på oprövade sätt, genom att meningar sätts ihop med hjälp av andra metoder, såväl visuella som språkliga, än vad vi är vana vid. ”Jag vill med min poesi öppna upp för ett nytt sätt att tänka på språk. Språk är så starkt bundet till en nation eller en kultur, och trots att många människor numera kan prata och skriva på flera språk, får man ofta välja bara ett.” Beskriver hon engagerat. Cia Rinne trivs bäst med att inte behöva välja ett språk, då detta vore som att välja bort en del av henne själv. Hon anser att det är ”otroligt märkligt” att vi alltid förknippar en författare med en nation enbart på grundval av vilket språk denne skriver på. ”Konsten är många gånger både öppen och fri, ändå finns det strukturer som ursprungligen är från sena medeltiden, till exempel att språk förknippas med nation, och detta är inte oproblematiskt idag.”

Efter att hennes första bok Zaroum hade kommit ut var Cia Rinne helt övertygad om att den aldrig skulle vara möjlig att läsa inför en publik. Det visuella i boken står nämligen i mycket stark relation med textens innehåll och det pågår ett ständigt samspel mellan dessa. Det kändes därför som en nödvändighet att läsaren själv såg boksidan: ”Jag var övertygad om att om jag skulle läsa texten högt skulle hela känslan gå förlorad, men istället förstod jag att melodierna, rytmen och texten, bara blev en annan av att läsa den högt, inte att den gick förlorad.” Någon månad före vårt möte var jag själv närvarande på ett litet galleri på Vesterbro i Köpenhamn när Cia Rinne läste upp texterna i Zaroum och Notes for soloists. Då, när jag hörde henne, hände just det hon nu försöker förklara: trots att jag varken begriper spanska eller franska särskilt väl, greps jag av texterna, och berördes av dem. Dessa flerspråkiga texter är i sig ett bevis på det som Cia Rinne hävdar, att hon aldrig kommer att bli varken en svensk eller en tysk författare, hon är enbart författare. Vad det nu innebär. Men denna text skulle ju inte handla om kategorier, system eller definitioner, enbart om språkets kraft och litteraturens möjligheter att förena oss, över och bortom språkliga gränser.


Publicerad i Floret 2015-06-18
Recension av Liv Sejrbo Lidegaard, ”Fælleden”

”en flok svaler flyver i en oval over stenene i vandkanten. hver gang de vender viser de det hvide på deres maver. jager de noget. så sort, så et hvidt glimt. hvad er det de laver.”

Med de raderna inleds Liv Sejrbo Lidegaards, diktdebut Fælleden. På framsidan av diktsamlingen flyter akvarellfärg, grön, lila och blå, in i varandra, skvallrar om långa, hastiga penseldrag i ständig rörelse. Som vattenströmningar som blandas med den gröna naturen, tänker jag när jag först betraktar omslaget. Det är som en virvelstorm av färg där allting går i cirklar. Det finns ett samspel mellan omslaget och texten som gör att den känslan stannar kvar hos mig även efter det att jag läst de första raderna av diktsamlingen och dröjer sig till de allra sista.

Fælleden är indelad i tre avsnitt: ”Tæt på”, ”Lad det gå” och ”Det er sent”. Alla delar framträder med en egen karaktär som symboliserar just det avsnittet. I ”Tæt på” står inte naturen i kontrast till staden, dessa två förbinds snarare med varandra genom tydliggörandet av deras likheter och olikheter. För det är ont om avgränsningar i Sejrbo Lidegaards språk, författaren arbetar ständigt på en stilla nivå men likväl intensivt för att förena fenomen, och på många sätt motarbeta kategorisering av både språk och dess innebörd. Stad och land, natur och kultur, är några av de fenomen som får mötas i samhörigheten i Fælleden.

En öppenhet inför och romantisering av både naturen och det egna språket står i fokus i den första sviten. Detaljer från naturen, små företeelser, blir till delar av jagets egen karaktär och tillsammans bildar dessa en gemensam kropp. Många dikter börjar med en gestaltning av något element från landskapet utanför jaget, för att sedan långsamt gå vidare, tills de avgränsningar som finns mellan omgivning och inre kropp upplöses i dikten. Med inslag av mystik och magi över orden och innehållet ges en känsla av att texten har något trolskt över sig.

”olietønder gror til, fisk glimter i sølv. jeg svæver i vandet der løber gennem deres gæller. deres stimer skilles når jeg rækker ud efter dem. sådan et mylder. sådan vill jeg forsvinde. plankton der løfter sig i bølgerne, driver med strømmen.”

Redan här inger diktsamlingen en känsla av någon form av politik. Politik och poesi står möjligtvis i motsats till varandra, men författaren skriver så starkt om hur ett ”vi”, vare sig det är jaget eller naturen, ord eller dikt, blir så mycket starkare än ett ”jag” och ”de” att det är svårt att inte se en tråd till politiken. Den politik som ständigt gör försök att göra skillnad på människor.

Redan i titeln Fælleden, på svenska översatt till allmänningar, dvs. den jord och mark som är till för alla, indikerar författaren sökandet efter kontakt med denna jord. Men den pekar också på de trådar som finns mellan människor och natur, och mellan människa och människa; det som förenar och är omöjligt att bortse ifrån.

I ”Lad det gå” övergår den långsamma och milda texten från det tidigare avsnittet i en plötslig kvickhet och högre tempo. Staden kryper närmre och längre in i jaget vilket avspeglas i språket, som kastas mellan ilska och sarkasm, mjukhet och humor, förvirring och klarhet.

”give hinanden vand – gå langsomt i flok – forstå vi kan så meget – kæmpe imod sin død – se bare flamingoerne når de letter – ikke som os, det tror vi er små guder – der tror vi kan klare os selv – dét giver jo ingen mening”

Fælleden är inte någon intensivläsning, men den lämnar ändå inte min kropp. Snarare tvärtom. Genom den långsamma uppbyggnaden som utgör diktsamlingens konstruktion ges läsaren tid och utrymme för eftertanke. Det unga diktjaget och dess något snurriga sökande efter både sig själv och gemenskapen med andra, gör att texten några gånger blir ett försvar för just den ungdomliga förvirringen. Och läsaren får efterhand större förståelse för både jaget och dess strävan efter samhörighet med omvärlden.


Publicerad i Floret 2015-05-28

Recension av Jan Roar Leikvoll, ”Sangfuglen”

Den norska författaren Jan Roar Leikvoll (1974-2014) hann med att ge ut fyra romaner, alla med förförande språk och tematiskt mörka, innan han dog i en hjärntumör förra året. Hans sista roman Sangfuglen är den första som nu översatts från norska till danska. I Sangfuglen leker författaren med både könsroller och premisserna för samhällets uppbyggnad, men bakom denna allvarsamma lek finns en ständigt underliggande dröm om en djupare frihet för protagonisten.

I en odefinierad samtid växer tonåringen Jakoba upp i ett samhälle uteslutande styrt och enbart befolkat av kvinnor. Männen har utvisats från civilisationen och bor istället i skogar. Om nätterna skjuter de kvinnliga vakterna mot män som desperat försöker klättra över murarna som omger staden. Jakoba är dock en kille och har därför levt förklädd till tjej under hela sin barndom. Men i takt med att skägget börjar växa och hans kropp utvecklas blir sanningen allt svårare att dölja. De män som upptäcks med att vara förklädda till kvinnor går ett brutalt och sorgligt öde till mötes, om Jakoba inte vill gå samma väg måste han snabbt hitta en lösning. Han blir antagen till en prestigefull musikskola och genom sin fantastiska sångröst tror han sig ha funnit en väg ut.

Under min läsning av Sangfuglen kommer jag och tänka på Gerd Brantenbergs romanEgalias döttrar, en normkritisk gestaltning av ett samhälle där könsrollerna är totalt omvända. En by som befolkas av ”kvinniskor”, där kvinnorna besitter makten och där det är männen som känner en rädsla för att gå hem sent om kvällarna.

Det kan kännas omodernt och simpelt att svart på vitt skriva ut en berättelse där enbart kvinnor av någon outgrundlig anledning är välkomna i samhället som av samma anledning inte fungerar. För varken samhället i Egalias döttrar eller i Sangfuglen gestaltas som någon utopi att sträva efter, Sangfuglen är snarare en matriarkal dystopi. Men det blir aldrig tröttsamt, för Leikvoll vänder upp och ner på fundamentala tankegångar och skapar vackra men något märkligt sköra resonemang om drömmar om en bättre värld.

För den könsproblematik som utgör ramen för boken är snarare en allegori för någonting annat. Berättelsen gestaltar en person som söker efter en inre frihet, en frihet med att komma överens med sin egen kropp, att förstå sig själv och den egna ångesten. Jakoba står ständigt inför nya val och våndas över svårigheten med att veta vilka val han ”borde” göra i kontrast till de val han vill göra. Leikvoll lyckas gestalta hur vi alla människor födds in i en stor gemenskap, som vi inte själva har valt. Hur vår vardag består av ständiga valmöjligheter. Dessa val, som Kirkegaard menade inger såväl frihet, som de framkallar ångest. Leikvoll visar på att andra val än de tillsynes självklara är möjliga, men att alla val följaktligen måste grunda sig i den egna karaktären. Vardagen och dess val måste vara en följsam hybrid av den egna personen och samvaron vi alla lever i.

Det är alltså inte könsidentiteten som är det mest centrala dilemmat för Jakoba, inte den litterära leken med könsrollerna, utan det att vi lever i en samtid där mycket kretsar kring utseende och hur vi framställer oss själva inför andra. Det räcker inte längre att lära sig vara bekväm med sin egen kropp, idag måste man även lära sig att känna bekvämlighet i det digitala. Jakoba tillåts inte att vara bekväm i sin manliga kropp och försöker därför att utforska sig själv och förstå vem han är utanför sin egen kropp. Han har levt bakom förklädnad under en så lång tid att han nästan glömt vem han själv verkligen är. Mellan alla tweets och förskönande instagram bilder kan det även idag vara lätt att glömma vem man verkligen är. Leikvoll påminner oss om att det finns flera möjliga världar, men oavsett vilken värld vi väljer kommer vi aldrig ifrån oss själva.

I Leikvolls poetiska språk uppstår ett drömuniversum. Då berättelsens fiktion är en värld långt ifrån vår egen verklighet påminns läsaren ständigt om att hon läser. Men även i drömuniversum finns det stora tunga problem och Leikvoll hjälper oss att komma ihåg just detta. Blommorna är inte alltid vackrare på andra sidan, valen är inte enklare, friheten är inte större och det är inte lättare att vara människa någon annanstans än just här.


Publicerad i Floret 2015-05-21

Recension av Stine Pilgaard, ”Lejlighedssange”

Vi människor tycks känna ett ständigt behov av att dela in tiden i perioder, att avdela och ordna tiden, kanske gör vi det för att få uppleva en början och ett slut på det som sker i våra liv. Kanske för att vi helt enkelt behöver det för att få en förståelse av vår egen existens och omgivning. År, månader, dagar och nätter hjälper oss att minnas händelser och upplevelser eller till exempel veta när det är dags att gå upp respektive sova. Uppdelningar hjälper oss att kategorisera samt skapa sammanhang och mening i den tid som utgör våra liv.

I Stine Pilgaards nyutgivna bok Lejlighedssange, hennes andra roman, använder hon sig just av en komplicerad konstruktion för att dela av och sorterar textens innehåll. 24 olika avsnitt/sånger som är sporadiskt utplacerade i boken utnyttjas som styckesavdelare i boken. Dessa sånger har således en annan funktion än vad klassiska sånger ofta har, dessa ska alltså inte sjungas utan enbart dela upp text. Och som kronologiska katalysatorer finns dessutom årets alla 12 horoskop, det är dessa något absurda horoskop som utgör kapitelavdelningarna i boken.

Bokens jagberättare bor i ett kollektiv i en andelsförening i Århus. Detta kollektiv utgör de rum som bokens kvantitativt största del utspelar sig i. Med hjälp av fragment från diskussioner och händelser från det som sker i lägenheten, får läsaren en känsla av förståelse för många av personerna i kollektivet. Trots att allting ses ur jagberättarens ögon. Jaget i Lejlighedssange vill skriva böcker, men får för ögonblicket enbart uppdrag att skriva horoskop till veckotidningar. Horoskopen och sångerna gör att strukturen för boken hela tiden finns delaktig i innehållet. Och det är just samspelet mellan formen och dess textuella innehåll som påtagligt visar Pilgaards skicklighet som skribent. Det blir en röd tråd, som inte enbart binder samman fragmenten från personernas liv, utan också hela tiden kommenteras inuti texten.

Det danska ordet ”lejlighedssang”, tillfällesvisa på svenska, är en sång som skrivs för ett speciellt tillfälle, den vänder sig till en person alternativt en grupp eller till själva händelsen som ska firas. Vid skilda tidpunkter i Pilgaards verk får jaget anledning att skriva sånger, allt ifrån kärlekssånger till festsånger. Dessa tillfällesvisor blir som ett eget metapoetiska moment mot bokens egna avsnitt och vad dess titel indikerar. Om det är dessa sånger som vi sedan får läsa i de olika sångavsnitten är något oklart, men inte heller nödvändigt att veta. Just avsnitten med sånger står på något märkligt vis lika mycket för sig själv, som de utgör en stor del av den röda tråden i textkonstruktionen.

Alla sångavsnitt inleds med en kommentar kring tiden, hur mycket klockan är och vad som sker vid denna tidpunkt. ”Sang om kunst”, ”Sang om smalltalk” och ”Sang om søvnløshed” heter några. Tills vi kommer fram till ”Sang om mælk” där avsnittet börjar med: ”Klokken er whatever, og jeg er op krigstien”. Som om jaget kommit till insikten att det finns en instängdhet i tiden och denna måste övervinnas, och därför inte längre bryr sig om den exakta tiden. Eller som om jaget lagt tiden på hyllan och struntat i att bry sig så mycket om den, trots att detta varit så påtagligt viktigt i tidigare avsnitt. Oavsett vilket får Pilgaard in många beståndsdelar i ett och samma verk, och det med stor precision och skicklighet; dessutom lyckas hon att förbinda dessa med varandra.

I Lejlighedssange skriver ett jag som aldrig namnges, till en partner som enbart betecknas med ett ”du”. Det görs tydligt att duet är jagets käresta men inte vilket kön denna käresta har. Detta är en av de faktorer som bidrar till en öppenhet i den annars formellt strikt strukturerade romanen. Att namn på karaktärer och hetronormativitet inte får stå som en betydelsefull punkt i berättandet, utan det är innehållet, människorna bakom yttre faktorer som får tala. Som om denna vardagsrealism vilken utspelar sig i romanen inte följde de normer som samhället satt upp. En skugga av filosofiska sanningar och resonemang ligger över texten och speglar oavbrutet karaktärernas inre tankar. Utöver denna djupsinnighet finns det en lätthet i Pilgaards text. De alldagliga känslorna möter de tyngre. Tankar och idéer ställs mot sina motsatser, den sorglösa ungdomen kontrasterar mot att bli vuxen, att leva i ett förhållande mot självvald ensamhet, att vara nöjd med sin kropp mot att fullständigt avsky den. Det är helt enkelt alla de små scener som livet är, vardagen, som står i centrum. Existensen och livet självt, i sin enkelhet och i sin komplexitet.

Igenkänningsfaktorn är hög i Pilgaards text, och referenser, skickligt utformade meningar och ord är både många och viktiga för att inte texten ska framstå som allt för lättsam och behaglig. Vilket den inte heller blir. Tvärtom är texten fascinerande och medryckande. Om skrivandet av lejlighedssanger är en tradition på väg att dö ut i Danmark, har i alla fall Stine Pilgaard gjort ett utmärkt försök att låta den leva vidare.


Publicerad i Floret 2015-05-14

Intervju med Josefine Graakjær Nielsen

På omslaget till Josefine Graakjær Nielsens debutbok Rosebud finns en teckning av en kvinna med huvudet täckt av en bukett rosor. Något så enkelt som en bunt med rosor är också min första association när jag läser det för mig tidigare okända titelordet: rosebud, som när jag översätter det till svenska blir rosenknopp. Den självklara, kanske något banala frågan jag ställer mig till boken blir därför, vad rosebud symboliserar. I diktsamlingen får ordet en större makt och roll tilldelad sig än enbart en bunt med rosor, det är nämligen katalysatorn för hela brevdikten som utgör berättelsen.

Josefine Graakjær Nielsen debuterade i mars i år med boken Rosebud på det nystartade Gladiator forlag. I ett mejl ber jag den just nu högaktuella författaren att svara på några frågor angående hennes skrivande av boken Rosebudoch hur det litteraturklimat hon själv skriver i ser ut. Hur har nya former av medier och fler forum för litteratur förändrat litteraturmiljön?

Författaren berättar i sitt svar att senaste verket är en text som skrevs under en tid där hennes egen tillvaro genomsyrades av den egendomliga blandningen av sorg och eufori, och detta kom att bli grundpelarna för boken. Efter att jag själv har läst Rosebud, kan jag inte an-nat än hålla med. Det som gör boken så fascinerande är att den genomsyras av tvetydig-heter och motsatspar, där den melankoliska smärtan möter lyckoruset och tillsammans for-mar enormt spretiga känslor.

I Graakjær Nielsens text går det verkligen att tala om ordets makt, hon beskriver själv att titeln Rosebud refererar till Orson Wells klassiska film Citizen Kane. Där rosebud får stå för sig själv som en MacGuffin i fiktionens värld; ett ord som driver berättelsen framåt, men som egentligen aldrig uppenbarar någon högre sanning, utan förblir oförklarat.

I ett 42 sidor långt kärleksbrev från en kvinna till en man skriver en desperat röst fram en längtan efter att bli hörd och sedd av den tänkta fiktiva mottagaren. Jagets värld är fylld av förtvivlan kring en abort, men till lika stora delar också fylld av det som blir stommen för brevet, kärlek. Det finns inget kronologiskt förlopp som kan föra berättelsen framåt, istället är det meningarna, språket och just orden som får samverka för att berättelsen ska ta sig dit den tycks vilja. Graakjær Nielsen resonerar kring sitt eget skrivande: ”Några gånger skriver jag, som 1900-talets brittiska dramatiker Sarah Kane har beskrivit det, för att komma undan det egna helvetet. Andra gånger för att undersöka de blinda fläckar som vi alla har, de som förstör för oss för att vi ska kunna se oss själv och andra i klarhet. Jag skriver för att utveckla en känslighet över min egen och andras död, för att samla all tvivel och ångest som kan uppstå på grund av allt överflöd vi lever i, då allt känns flytande.”

Josefine Graakjær Nielsen är en av de många författare som under de senare åren börjat skriva poesi på den danska litteraturscenen. Hon beskriver det själv som att en ”Yahya Hassan–effekt”, skulle vara en av två bidragande faktorer till att poesin har fått ta en sådan stor plats på det nutida danska litterära fältet.

Internet är enligt henne den andra självklara bidragande faktorn, då internet med alla dess rum har blivit ett stort och viktigt forum för litteratur. Det faktum att poesi just nu sprids i digitalform är något som i förlängningen också underlättar läsningen och framförallt sprid-ningen även av den tryckta poesin, och därigenom bidrar till stärkandet av poesins roll. Det som förut hade stämpeln ”smal litteratur” får nu ta plats och blanda sig med alla andra former av litteratur och medier. På så sätt skapas ett utrymme för ny litteratur. Hon menar att sådana fenomen som att den danska poeten Peter-Clement Woetmann sedan 2014 även skri-ver dramatik, och får gensvar på detta, också spelar en roll i vidgningen av vilken litteratur som faktiskt blir läst.

2013 gick Graakjær Nielsen ut författarskolan i Köpenhamn och tillhör genom detta något som hon själv beskriver som en till stora delar exkluderande grupp författare: ”Det kan många gånger vara överdrivet svårt att komma in i den danska litteraturkretsen om man är ute och inte har gått på till exempel författarskolan, då den skolan har extremt stor makt, både i Danmark och i nordiska sammanhang.” Eftersom författarskolan i Köpenhamn enbart tar in 6-8 elever per år, säger det sig självt att endast en liten skara personer inom den litterära kretsen som har bakgrund i just författarskolan.

Har då litteraturen blivit ett medium som är till för alla? Hon menar att det skett en uppenbar demokratisering och frigörelse av litteraturen genom Twitter och en rad andra sociala medier. Men med tjusiga filter och ögonblick av utopi som fångas på bild och i text, så kan internet många gånger också bli en försköning av verkligheten. Vilket kan stå i motsats till poesin som vill vara en ärlig, kreativ bearbetning av verkligheten och inte enbart idealiserande.

Litteraturmiljön öppnas upp för nya möjligheter genom internet men även där finns det enligt Graakjær Nielsen dominanta diskurser att förhålla sig till. Hon anser att sociala medier emellanåt är lika irriterande som de utgör en öppning in till litteraturvärlden; då tänker hon främst på personer som använder dessa medier för att på ett alltför medvetet sätt framställa sig själva genom exempelvis glorifierande mobilbilder, vilket egentligen inte har någonting med poesi att göra. ”När den tyska författaren Thomas Lehr säger att poesi är ett sätt att vara på i världen, så menar han i den verkliga världen (IRL)”, påpekar hon.

Att litteraturen har fått nya forum och platser att sprida poesi på är ett självklart faktum, men om det verkligen skett en genuin förändring enbart till det bättre är i alla fall Josefine Graakjær Nielsen något tveksam till. Något som gör skillnad hos mig, och som enligt min mening vidgar poesin, är i alla fall Josefine Graakjær Nielsens bok Rosebud.


Publicerad i Floret 2015-04-16

Krönika

Tyst betraktelse. Betraktelsen av tystnaden.

Jag bromsar upp mitt läsande av Olga Ravns roman Celestine, och lyssnar istället varsamt till den tystnad som uppstått mellan det danska och svenska språket. Försöker definiera vad det innebär att delta i ett språk i kontrast till att enbart stå som betraktare. Vilket är egentligen vad? En så banal fråga har blivit väsentlig i tvivlet kring vad vi faktiskt gör med språkets möjligheter. Använder vi oss av de möjligheter som finns i att ha det danska språket som grannspråk, där vi kan tala och skriva med varandra utan att behöva ta till med engelskan? Eller betraktar vi möjligheterna när de flyter oss förbi?

Jag önskar att denna text skulle handla om hur litteraturen kan kommunicera bortom de begränsningar som geografi och språk annars ständigt sätter upp i samhället. Om hur det svenska och det danska språket trevade efter varandra. Hur dessa grannspråk skapade texter, lät orden och språken flyta samman och utvecklas i ett gemensamt litterärt fält. Men den här texten handlar om det motsatta. Hur den danska texten har blivit som gummi för det svenska språkets läsarögon. Hur vi läser utan att egentligen delta. Om vi ens läser, låter vi texten studsar tillbaka ifrån oss precis som gummi, utan att bli en del av oss själva. På avstånd betraktar vi istället för att delta i varandras litterära utveckling.

Jag skulle vilja kalla det som sker ett gemensamt, stilla, noggrant skapande av en genomskinlig vägg framför det danska språket. En vägg byggd av våra egna tankar, våra egna begränsningar och fördomar kring förståelsen av språket. En vägg som blir ett konstant hinder för litteraturen och dess spridning. Där bakom sluter vi oss och låter väggen bli till en allt starkare mur att luta oss stabilt emot. Vi gör ideligen våra ögon allt mer sköra för främmande språk, och låter en tystnad tala som ersättning för text. Är det att använda möjligheter i språket, att tillåta en genomskinlig vägg begränsa vår förståelse för det danska språket, de danska orden, den danska litteraturen? En definiering av litteraturen sker nu utefter vilket språk den är skriven på. Detta trots att det danska och det svenska språket definieras som just grannspråk till varandra och inte främmande språk, det ska alltså per definition finnas en så pass god förståelse mellan språken att ingen engelska behövs för att förstå varandra.

På tågrälsen mellan Malmö och Köpenhamn kan man fysiskt ta sig emellan städerna på mindre än trettiofem minuter. För att en text ska spridas samma sträcka tar det paradoxalt nog betydligt längre tid. En evig väntan på en översättning. Vi pratar om den danska poetiska blomstringen, men väntar med att skriva recensioner av Asta Oliva Nordenhofs diktsamling tills den kommit i svensk översättning. En tystnad som glänser med sin närvaro när de danska texterna läggs olästa på hög. Om vi ens lägger dem på hög, vill säga. Geografiska gränser, inbillade språkliga gränser får avgöra hur vår litterära kommunikation ska se ut.

Vi betraktar.

Vi låter tystnaden tala.

I detta betraktande, i denna tystnad skapas en ogrundad främmandegöring av det danska språket. Vi skapar avstånd istället för att läsa oss till en del av varandras litterära aura. När litteraturen kan vara ett sätt att luckra upp och utvidga kommunikationen låter vi den istället bli en del av bilden av danskan som främmande från det svenska språket. Originaltexter förblir olästa av de svenska läsarna, de formuleringar, de ord, de meningar som författaren själv har skrivit får ersättas av en tolkning från översättaren. Vi tillåter att de möjligheter som finns i den litterära upplevelsen av att läsa på originalspråk att kastas bort. Vi tystar ner istället för att kommunicera och utvidga det vi har att ge varandra i en ömsesidig språklig kännedom.

Vanan att inte räkna in det danska språkets texter till vår litterära krets har vi själva byggt upp och fortsätter att bygga på. Det är en vana som går att bryta något som skulle gynna både oss själva och litteraturen att den bryts upp. Att börja prata om den danska litteraturen på jämlik nivå med den svenska, som en litteratur som vi läser, tar del av, är en del av, utan att blicka ner på. Att börja skriva, läsa, och förstå de danska texterna, se på dessa som likvärdiga med de svenska. Det finns en tröskel till det danska språket, en tröskel som vi måste få bukt med, något som enbart kan ske genom en handling. Att läsa.

 

 

Further Projects