Lundagård

Tillgång till alla artiklar här

Publicerad i Lundagård 2015-04-15
Recension av Helle Helle ”Hvis det er”

Med en dramatisk ramberättelse men med en berättelse som är mer banal än händelserik har den danska författarinnan Helle Helle blivit nominerad till det Nordiska rådets litteraturpris, för romanen Hvis det er. Jag skulle vilja kalla Hvis det er för en historia som mynnar ut i det som kan symbolisera det alldagliga, ingenting, men rättar mig själv i samma stund, för det är en berättelse om någonting. En berättelse om existensen och livet självt.

Jagberättaren i ramberättelsen går vilse i den jylländska skogen, men visar sig inte vara helt ensam om detta. I skogen möter nämligen berättaren en kvinna som även hon gått vilse. Deras situation blir snabbt kritisk, med blåsor på fötterna och mörker som faller över dem. Så efter mötet påbörjar de snabbt tillsammans jakten efter dricksvatten, mobiltäckning och en väg ut ur skogen. Parallellt med denna historia får vi ur tredje persons-perspektiv ta del av tillbakablickar från kvinnans liv. Små detaljer från hennes barndom, hennes brinnande kärlek så väl som den slocknande, alla de vardagliga händelser som vi människor annars lätt springer förbi är de som får stå klarast i centrum.

Det är dock inte historierna i sig som blir det viktiga för Hvis det er, utan orden, språket och detaljrikedomen i dem. Det finns en balansgång mellan oklarheten i hur historierna hänger samman och vad alla de språkliga tecknen på vägen ska leda oss läsare fram till. I mitten av detta finner jag det metapoetiskt förhållandet till orden och språket, vilket är det som fångar min uppmärksamhet i denna annars triviala berättelse. ”Brug ikke ordet ikke så ofte” påpekar berättaren motsägelsefullt efter att själv använt allt för många ”ikke” i en och samma mening. Eller som när berättaren tre gånger inlett en mening med ”men” står det sedan enbart ”Men, men, men” för att uppmärksamma oss på hur författarinnan ständigt leker med orden och vår koncentration i läsningen.

Det finns en stark kraft i Helles ord. Det är som om det uppstår en ovanlig form av tomhet och meningslöshet inuti berättelsen som smittar av sig på mitt eget välmående under tiden som jag läser. Att det i dessa vardagliga händelser och ord i historien gömmer sig en stor dos hopp och meningsfullhet. Hvis det er blir ett bevis på att de små tingen i vardagen som kan kännas meningslösa har en innebörd och att allting, varje detalj i vår egen historia, är det som formar den vi blir och det vi är. Som människor och som individer. För i Hvis det er har vartenda ord, varenda litet element en betydelse för berättelsen och karaktärerna i denna. Det allra vardagligaste skildras i kontrast till en extrem nödsituation, och det visar sig att båda händelserna har en enorm betydelse för skapandet av den egna identiteten. Och det är just det som gör Hvis det er till mer än enbart en roman i mängden.


Publicerad i Lundagård 2015-03-13
Recension av Asta Oliva Nordenhof ”Det enkla och det ensamma”

Det är ingen hemlighet att den unga danska poesin idag får ett allt större utrymme i offentligheten. För när det pratas litteratur är det just nu många gånger dansk litteratur och danska författare som nämns. En av dessa författare, som varit en del av den nya strömningen, är Asta Olivia Nordenhof. Det är lätt att förstå varför Nordenhof blivit så omtalad. I nya diktsamlingen det enkla och det ensamma finns en diktning som är brutalt ärlig. Med en provocerande ton lyckas Nordenhof visa en stark identitetssökande kvinna men med en ömtålig röst.

Det som startar i fragment, både från barndomen och från nuet, meningar som inte tycks ha ett sammanhang, mynnar alla i slutändan ut i en ungdomsskildring av en uppväxt där mycket tycks skava för diktjaget. Jag slås av den intima nivån som dikten befinner sig på. Det finns en sårbarhet, det är oerhört privat och trots egendomliga händelser går det att identifiera sig med diktjaget, vilket skapar en stark samhörighetskänsla. ”så tyst jag kan medan jag närmar mig för att vara säker på att du andas innan jag rör/ditt andetag, bröstkorgen rör sig/ här: natten är mild, jag är lugn och foglig/ gör det som ligger närmast. jag skriver och du lever medan jag skriver”

Det finns ett diktjag som tömmer ut hela sig själv på de minnen som verkar format hela kroppen. Det är någonting med framställningen som känns både utmanande och aktuell, det ständiga sökandet efter en identitet och en kännedom om den egna kroppen. ”fick insikt i hur jag kommer dö/jag såg explosionen inifrån. ”från blodets perspektiv./jag blev upprörd av det. min kille sa: lugn olli/ nu vet jag inte längre, om jag fick möjlighet att uppleva min död som om den i parallell tid redan inträffa.”

Perspektiv sätts mot varandra i det enkla och det ensamma. Det går som en tidslinje där den privata sfärens problem blir allt med påtagliga och möter de politiska problemen, offentlighetens problem. Nordenhof sätter perspektiv på samtiden utan att förminska något i dikten och låter framställningen och de starka orden tala för sig själva, något som ger en rörelse genom samhällets alla skikt och ger en enormt slagkraftig effekt.

Nordenhof fångar det unga diktjaget i en levande samvaro, en ung ensamhet som står mitt i massan och är beroende av allas gemenskap och att ha människor att utvecklas med. En drabbande skildring, som ställer många frågor om vår samtid, och konsekvenserna av den.

 

Further Projects