Lyrikvännen

Recension Lyrikvännen 4-5/2020
Jila Mossaed ”Åttonde landet”

Vi sprang ut i sommarregnet
när solen brände ned
de tunna nyvaknade morgonblommorna

Vi dansade under hettan
och dropparna föll
Trädgården reste sig upp
och bytte färg

Det är en varm dag i slutet av juni och en minst sagt tryckande hetta hänger i luften när jag läser dessa rader i Jila Mossaeds Åttonde landet. Boken, Mossaeds åttonde diktsamling utgiven på svenska, erbjuder en form för dunkel svalka i den kvalmiga sommarhettan. En friskhet som inte kommer från att Mossaed avhandlar nya ämnen eller från de målande styckena av sommarmorgnar som dikten ovan. Nej, den poetiska brisen finns snarare i Mossaeds symbolmättade metaforarbete, där mångtydiga metaforer gör de till synes enkla och luftiga raderna flerdimensionella. Ordlekar ger varierande innebörder till emfatiska ord och fenomen som skugga, tid och rum vilket ger en känsla av ny energi i värmedåsigheten.

Förra året utkom Jila Mossaed med Ljusets alfabet, en samlingsvolym av de tidigare utgivna diktsamlingarna Varje natt kysser jag markens fötter (2009), Ett ljud som bara jag kan (2012) och Jag föder rådjuret (2015). I centrum för trilogin finns diktning om exil, rörelse över gränser, tillhörighet, språket och föreningen mellan nya och gamla språk, men i fokus står också saknaden av modern. I Åttonde landet håller sig Jila Mossaed till för Mossaed-läsaren dessa igenkännliga teman, något som bidrar till en behaglig lyrisk kontinuitet. Den tematiska upprepningen och nya ingångar till redan omskrivna teman gör mig hänförd och får mig också att i viss mån tänka på den mexikanska författaren Gloria Gervitz diktbok Migrationer. Gervitz har skrivit på verket sedan 1976. Med avstamp i den migration som att röra sig över land-och språkgränser innebär, rör sig Gervitz Migrationer genom nya former och reviderade versioner. Mossaed kan i någon utsträckning sägas arbeta i liknande format i sina sviter.

 I Ljusets alfabet befinner sig diktjaget som på en trappavsats: i sprickan mellan det nya och det gamla, att lära känna och att minnas, att ärva och att skapa nya minnen vänder sig jaget sökande efter hemhörighet. I Åttonde landet har diktjaget landat i en annan trygghet, landat i att ensamhet och längtan inte enbart är tärande utan också en del av jaget, av identiteten.

Ensamheten
håller mig vid liv
Är min gröna klorofyll
min beskyddare

I dikterna laddas begreppet tiden med mångtydig mening. Dels går tiden och bildar en klyfta mellan de som saknas och det som är. Samtidigt är tiden också handlande och tilldelas närmast mänskliga funktioner när det står: ”Tiden kastar in mig i ett trångt rum” eller ”Ibland förenas vid/ så att även tiden / har svårt att skilja oss åt”. Det är den här typen av betydelsespridning som gör att jag som läsare slukas upp av dessa förgrenade metaforer. Både tid och skugga finns, som för alla, konstant tillstädes hos diktjaget men får representera såväl konkret tid och skugga, som mer tvetydiga begrepp. Skuggan är både betryggande, i den finns rötterna, i den finns minnena, men skuggan kan här också vara den inneboende smärtan som det innebär att bära och att ärva. ”Tiden är min skugga / Nära mig / men skyddar aldrig” kan en dikt börja, för att lite längre ned motsägelsefullt fortsätta: ”Kärleken är en skugga / som skyddar mig”. Skuggan blir bärare av kvaliteter som tillåter jaget att vara trevande, sökande och ändå känna sig hemma:

Vänta lite till, älskade skugga
Jag är på väg mot dig
snart är jag hos dig
Du befriar mig från smärta
Du tar repet av min hals
Du ger mig friheten att inte tillhöra

Mossaed skriver med en djup lyhördhet för känslolivet. Vem som talar är skiftande riktat inåt och mot ett kärlekens du. En kärlek har gett nytt liv åt diktjaget, kroppen har blivit ”förnyad av kärleken” och samtidigt vunnit en ny adress att vandra till. Men smärtan är också kärlekens pris, kärleken till den saknade modern är en sådan.  Modern är inte lika framträdande här som i tidigare samlingar, men hennes närvaro skymtar ändå i språket, rötterna och dödstematiken. Den franska litteraturvetaren Hélène Cixous skriver att för att börja skriva och för att börja leva måste det finnas död, ett skrivande som sker vid sidan om döden. Hos Mossaed är den döda modern och dödsriket inte enbart närvarande, utan döden föds även på nytt:

Döden var nyfödd
när jag på min morgonpromenad
hittade den
på en dimmig väg

Att bära den till ett rum
tog flera år

Jag tappade tiden på vägen
och sökte platsen
som kunde rädda oss

Vattnet tog emot oss
Mina bröst fylldes med mjölk
Jag började amma döden
inför tidens förbryllade ögon

Jag förstår de dramatiska bilderna som att intimiteten och symbiosen mellan modern och dottern till viss del fortfarande existerar, i närheten mellan de levande och de döda. Med Mossaeds tvetydighet kan berättarperspektivet skifta: är det en mor som talar till sin dotter eller vice versa? Här är det nu dottern som ömmar för den döda modern, kanske till och med ammar henne.

 På ett ställe i Åttonde landet står det: ”Rötterna slingrar sig runt min kropp / Vill ta mig ned till jorden”. Rötterna breder ut sig och är lika delar en förbindelse mellan smärta och kärlek, mellan mörker och ensamhet, mellan nytt och tidigare, mellan mor och dotter. Det växer konstant nya rötter, både konkreta och symboliska, och det uppfriskande är just i de oförutsägbara innebörderna som dessa betecknar.

Mossaed skriver i korta karaktäristiska stycken. Med hennes förmåga att dikta komplext men lättillgängligt glider läsningen följsamt fram där partierna nästan går att skölja ner i ett svep.


 

 Recension Lyrikvännen 3/2020
Anamarija Todorov ”Än finns det gott om natt”

Framsidan till Anamarija Todorovs tredje diktsamling ”Än finns det gott om natt” är beklädd med ett aningen suddigt svartvitt foto. Vid första anblick tycks det in zoomade perspektivet bevara en form för mystik kring vad som pågår, men vid en närmare titt framträder en bild avklippt strax nedanför ansiktena på en vuxen man som håller ett barn i sin famn. Efter min läsning av diktsamlingen får denna bild en mer specifik innebörd: jag ser inte längre enbart en man och ett barn, utan snarare en far som bär sin dotter. Bilden av föräldern som håller om sitt barn kan närmast tolkas som den arkaiska önskan om kärlek som samlingen vilar på. I ”Än finns det gott om natt” möter vi nämligen en 10-årig dotter som får reda på att hon har två pappor: den styvfar som hon är uppvuxen med, och även en biologisk far, hennes mammas älskare, som dottern aldrig haft kontakt med. Ingen av dessa verkar ha ömmat för henne.

Istället för kramar och lena ord är det redan från första sidan krossat porslin och svordomar som präglar relationen till styvfadern. Med en far som sakta drar ”ut bältet ur byxlinningen / och förväntar sig högaktning” råder det inget tvivel om det våld som styvfadern utövar mot modern såväl som mot dottern. De fysiska och de psykiska slagen överröstar kärleken och barndomen stämplas djupt av smärtans eko.

Det slår mig att Arazo Arifs debutdiktsamling ”mörkret inuti och fukten” från tidigare i år har flera tematiska likheter med Todorovs. Den våldsamma fadern som utkräver underkastelse står som startskott för båda dikterna. I viss likhet med Arif så förföljer barndomens helvetesinferno dottern in i vuxenlivet. Mörkret är tungt att bära och dottern påbörjar i vuxen ålder ett sökande efter sin biologiska far, parallellt med att hon försöker slå sig fri från styvfadern. Detta sökande efter omsorg och frigörelsen bort från den trasiga familjekonstellationen är ett plågsamt förlopp som präglas av vrede i finkänslig stämma. ”min kropp är vredgad/ och uppretad/ jag känner mig redo för strid” skriver Todorov. En ilska gentemot både styvfadern och den biologiska fadern rotas och växer fram ur två olika grunder, mot den ena för att han varit där, mot den andra för att han inte varit där, och vilka konsekvenser de skilda beteendena fått. De förenas i besvikelsen dottern känner inför dem båda:

det är antingen en pappa för mycket
eller en pappa för lite
kalkylen stämmer inte
det går inte att räkna med pappor.

Separationen från den maktfulla aggressiva styvfadern innebär ett närmande till den biologiska pappan. Dottern verkar i vuxen ålder bära på samma emotionella behov som hon gjorde som barn: ett skrik efter att få bli älskad, av både sin kärlekspartner och far. Detta balanseras taktfullt mellan barnets fasa och den vuxnes rationalitet, samma kropp, vuxen som barn. Här fångas det smärtsamma i suktandet efter kärlek samtidigt som anknytningsprocessen till den biologiska pappan intensifieras längs med vägen också inger ett visst hopp. Todorov låter skickligt den vuxnes och barnets röst samtala och bidrar till diktjagets både omedelbara och drabbande ambivalenta tillstånd.

vid den sista nattvarden
serveras moderkakan
och en seg navelsträng
en tugga för mamma
en för pappa
en för styvfadern den allsmäktige

Jag kommer att tänka på Sara Ahmeds förståelse för vad affekter gör. Ahmed tänker att känslor formar inkludering och exkludering, där affekter är med till att skapa subjekt och skam är en av dessa. Att skämmas är att misslyckas med att leva upp till idealet i den gemenskap man vill vara en del av, en skam som vänds inåt emot självet. Moderns skam blir här även dotterns skam som närmast formar hennes identitet:

jag är skamfläcken
på mammas rosa underkjol
[…]
inget vatten i världen
mäktar tvätta bort
skammens smutsrand

Moderns relation till styvfadern och hennes älskare sammanflätas med dotterns relation till dem samma, såväl som med dotterns egen partner. Ett grepp som eventuellt ska visa på den intimitet som finns mellan mor och barn, men som lika mycket tillför en vaghet. Texten är bildtung, närmast mättad på metaforer. Todorov skriver en narrativt driven diktning som ändå stundtals vill vända ryggen mot det direkta och där kommer det affektiva i kläm, både för diktjaget och för läsaren. Språket ställer sig upp som en skyddsmur där känslorna inte alltid går att komma åt, det stoppas full av pärlemor, malört och andra poetiska uttryck som värjer för att låta läsaren nå den natt som gömmer sig där bakom.

Man kunde tänka sig att alla illustrativa liknelser skulle göra flödet motståndslöst, men tvärtom sätter den litterära metoden prov på läsarens förmåga till förståelse. Det finns en kompromisslös strävan av att låta bildspråket förvandlas till lyriska allegorier, metaforer och symbolik som ibland tyvärr lägger sig i lite för många lager på varandra. Jag vet inte exakt var, men någonstans på vägen så slår alla dessa bilder till slut knut på sig själva och de bidrar inte uteslutande till ett välkomnat textligt motstånd. Exempel som ”som en eldslukare blåser du glöd i mitt ansikte / tänder häxbål i mina pupiller” eller ”mörk körsbärslikör väller ut ur saknadens butelj” är strofer som får mig att önska en något mer sparsmakad röst. Först efter stor ansträngning, efter tredje, möjligen fjärde omläsningen når jag slutligen in till charmen och potentialen som gömmer sig under detta bildspråk. Hoppas bara inte att det redan är försent.

Further Projects