Populär Poesi

Publicerad i Populär Poesi #43
Recension av Athena Farrokhzad ”I rörelse”

Athena Farrokhzads debut Vitsvit från 2013 måste vara bland 10-talets mest omtalade och inflytelserika diktsamlingar, med ett eko av dess genomslag som fortfarande går att förnimma. Vitsvit präglades av den konceptuella sammanhängande, stringenta dikten, där varje ord, rytm, klang, tema och dialog var noga sammanvävda. I Athena Farrokhzads nya diktsamling I rörelse, finns istället en spridd strävan av vindar och blickar som är riktade åt flera olika håll. Europa, världen, dåtiden, nuet och framtiden blåser med ett revolutionsburet språk genom boken.

I rörelse inleds med ett citat från Adrienne Rich: ”Poesin har aldrig haft någon chans / att ställa sig utanför historien.” Dessa rader fungerar närmast som ett mantra, Farrokhzads poesi är i konstant verklighetsförankring till händelser utanför poesins flöde, skrivet som reaktion på eller tillägnad det upproriska, med det relationella som essentiell underton.

Det relationella återfinns både människor emellan, dikten och politiken, men också historien och nuet. Här sker en konstant omförhandling av litteraturhistorien och den politiska historien där dikten går i dialog med dem båda. Som i ”Brev till Europa”, vilken parafraserar Allen Ginsbergs ”America”, där en samtida ilska och vrede över tillståndet i Europa satts in i den tidigare formen. Texten tränger in i varje millimeter av den politik och världskarta som det ges sken av. Farrokhzads samhällskritik pusslar ihop världen som är nu. Fördömande av Danmark och Europas flyktingpolitik, avhumaniseringen av människor på flykt och den inneboende rasismen gestaltas med paradoxer som ”Du älskar Aristoteles, men du hatar greker.” Samtidigt som ett utomkroppsligt raseri för det Europa som blivit i stort tilltalas parallellt konkreta omständigheter som lett upp till detta förfall. Det är här Farrokhzads styrka är omöjlig att gå miste om, när originaliteten och frustrationen kommer in under huden.

Först:

Europa, du är en avokado som ruttnar innan den mognar.
Du är ett skyddsrum som bara har plats för hyresvärden.
Du är en självbild i teflon, inget fäster,
Du är en överdimensionerad skamfläck på kartan

Sedan:

En ska jag stjäla Danmarks bilar ur garagen.
En dag ska jag göra gettoplan av Lars Løkke Rasmussen.
En dag ska jag utkräva hämnd för alla nedbrända flyktingförläggningar.
En dag ska du tigga alla romer om förlåtelse.

I avhandlingen Poesi som politik skriver Evelina Stenbeck att politisk poesi ”eftersträvar att skapa relationer till verkligheten utanför dikten.” I rörelse blir stundtals ett skolboksexempel på just detta. Genom att sätta poesins universum, politik, samtid och historia i samtal skapas en känsla av att dessa dikter är till för en mottagare. Om denna mottagare är en konkret person positionerad vid makten eller det kollektiv som genomför aktivismen varierar, men relationer till det utomstående landskapet är det som bär fram hoppet. Kanske är det också just dessa relationer som gör att dikterna ofta (men inte alltid) lyckas förmedlar en ovanligt tänkande dialog, istället för att reduceras till plakatpoesi.

Den kollektiva dialogen är mångbottnad hos Farrokhzad, som i en cyklisk rotation rör den sig mittibland tradition och förnyelse. Titeln I rörelse, vilken är hämtad från Karin Boye, görs även här skickligt om och i en litterär omskrivning står det: ”Nog finns det mål och mening med vår färd – / men fetischeringen av lidande är beklagansvärd”.

Rytmen är ett signum, så väl som anaforen vilken här ofta får en aktivistisk symbolik: att upprepa är att mana till handling, är att manifestera att någonting är fel eller att någonting ska, måste förändras. I tempo och klang tillgängliggörs då ideologi och antirasism som med finess återfinnas i dessa språklekar. Genom att låta hela känsloregistret involveras, ilska, allvar, sorg, kärlek och en befriande humor som om vartannat inger hopp som förtvivlan varvas blottandet av plågor, och plågade själar i komplexitet och finkänslighet. Att säga att det är ett poetiskt verk av politiska brandtal är dock fel, snarare ses nya samband mellan språk och politik, kropp och själ, kollektiv och jag: ”det värsta är att jag vill förkroppsliga / alla erfarenheter som aldrig beretts plats / och på samma gång utgå / som kropp ur världen”. Den enorma tron på orden och dess makt, den förtröstan som finns att hämta i språkets kraft:

Säg något om rörelse som förvandlar oss till många
Säg något om historia som inte kommer att upprepas
Säg något om strid som alltid måste utkämpas
Säg något om seger som inte gör oss till hjältar

De spretiga dikterna gör dock att I rörelse blir naturligt ojämn, en varierand nivån med ett stort och spritt fokus gör det svårt att ta in I rörelse som helhet, balansen är helt enkelt inte där. För trots att det patosfyllda antirasistiska placeras i förgrunden, är det egentligen de lite mer personliga, det lågmälda men inte affektivt lugnare partierna, som jag fäster mig extra mycket vid. ”Om mödrar och mörker” med en relation mellan mor och dotter och deras kärlek i centrum, utmärker sig som en av samlingens absolut starkaste, men även ”Ankarbarn” med rader som:

Vilken mor är inte en segelbåt
Vilket barn vill inte förankra
Det är blodets mor
Det är jordens barn
Det är ett lyckokast
Snart är ankaret fast
Och modern släpper sin tunga last

Om det är några dikter som jag kommer att återkomma till i denna samling så är det nog just dessa något mer inåtvända där det smärtsamma och vackra får mötas, i en intimitet att landa i. Att Athena Farrokhzads poetik dock kan innefatta både ömheten och aktivismen är tydligt.

Further Projects