Tidningen Vi

Publicerad i Tidningen Vi 10/17
Recension av Roberto Saviano ”Blodsleken – Camorrans barn”

Det är farliga spel och skoningslösa leker när den italienska författaren Roberto Saviano romandebuterar med ”Blodsleken”. I Neapel bor tonåringen Nicolas som i brist på förtroende till samhället, tillsammans med ett gäng vänner bryter sig loss och skapar ett eget; med egna regler, strukturer och ”lagar”. Med ett omättat driv efter pengar, kontroll och makt eskalerar det till gatukrig.

Det är en både poetisk och dramatisk skildring, och Savianos öga för detaljer bryter distansen mellan läsaren och den kriminella världen. Det skrivs varken med fascination eller avståndstagande, utan romanen är en vardagsskildring i ett perspektiv som skulle kunna vara hämtat från en karaktär i tv-serien ”The Sopranos”, men betydligt gripbarare. Saviano diskuterar den krigszon som uppstår när barn får vingar att flyga innan de är redo att lämna hemmet – och hur högt priset för detta kan vara. Trots en viss inkonsekvens i porträtten skriver Saviano utan att klandra. Språket är illustrativt och utmärks av en intensiv vilja att visa en värld vi inte är vana att se inifrån.


Publicerad i Tidningen Vi 6/17
Recension av Isabelle Ståhl ”Just nu är jag här”

Hur skriver man fiktion om det som är pågår precis just nu? Isabelle Ståhl gör i debutromanen ”Just nu är jag här” en klassisk men välformulerad ansats, genom att bygga upp ett register av tidsmarkörer som definierar vår samtids unga generation. Den snart 30-årskrisande Elise rusar mellan uppdateringar av sociala medier, tillfälliga anställningar och antidepressiv medicin. Relationen till bloggar är stabilare än förhållandet med Victor som hon flyktigt går in i.

Det tomma identitetsökandet och avsaknaden av intensitet i den förutsägbara relationsdramaturgin hör till romanens brister. Men den precisa gestaltningen av samtida problem, den både akuta och transparenta gestaltningen av Elises psykiska ohälsa, höjer den annars traditionella intrigen. I samklang med Lyra Ekström Lindbäcks förra roman ”I tiden”, bottnar Ståhl slutligen just här, i vad jag tror kommer att kallas en modern generationsskildring.


Publicerad i Tidningen Vi 4/17
Recension av Philip Teir ” Så här upphör världen”

När lögner och rädsla får dominera skapar detta sprickor i mänskliga relationer, men även i relationen mellan människa och natur. Vår samtida geologiska epok antroprocen, syftar på människans dominans över naturen, vilken framkallat ekologiska klimatförändringar. I Philip Teirs nya roman ”Så här upphör världen” förkroppsligas dessa perspektiv och förhållanden. Men framförallt skickligt ironiseras det över de invecklade förbindelser individer emellan, de som här står i centrum av en civilisation på väg mot såväl det privata fallet, som jordens möjliga undergång.

Tematiken är uppfylld av drag från Tove Janssons muminbok ”Pappan och havet”; en familj som bosätter sig på en enslig plats där suggestiva möten leder till individuella processer. En form av dystopisk insikt utmynnar i en komplex verklighet, där människors mående och beteende styrs av funderingar över apokalypsen, både den personliga och den utomkroppsliga. Prosaisten Teir skriver därmed in sig i en pågående ekopoetisk strömning.

 

Further Projects