Tydningen

Publicerad i Tydningen #17/18
Recension av Anna Axfors ”Veckan innan” Elis Burrau ”Romantisk eftertext”
Ingvild Lothe ”Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø” Hanna Rajs Lundström ”Om jag dör ung”

”Jag har väldigt flinka fingrar när jag kollar igenom nåns facebook
jag råkar aldrig gilla nåt av misstag
jag har varit på internet sen 1999″

Ovanstående skriver Anna Axfors i dikten ”att sitta vid datorn” i samlingen Veckan innan, en av fyra diktsamlingar som under våren gavs ut på det norska chapbookförlaget AFV Press.  Dikten speglar en idé om internet som ett fenomen vilket en person kan vara mer eller mindre bra på att behärska. Detta får mig att tänka på dessa fyra författare, Elis Burrau, Anna Axfors, Ingvild Lothe och Hanna Rajs Lundström som alla tillhör gruppen sena åttiotalister och tidiga nittiotalister, vilka växt upp i samma takt som just internet. Internet har gått från att vara någonting extraordinärt, svårtillgängligt och begränsat, till att så småningom bli en naturlig del av allas vår vardag.

Författarna tillhör denna första internet- utvecklingsgeneration. Under samma tid som de ägnat tankarna åt att förstå sig själv, sin egen kropp, sexualitet och sin omgivning, har internet också bildat sig en stark ”identitet” – och kanske är det ingen slump att detta avspeglas i diktsamlingarnas innehåll och form. Korta distinkta twitter-artade meningar, som ofta inger en känsla av att vara skrivna just för en statusuppdatering på sociala medier. Dessa blandas med te.x. Burraus genomtänkta reseskildring som resonerar långt och mycket kring både den unga tvåsamhet och de små detaljer som gör vardagen.

AFV Press är ett mikroförlag som drivs av visionen att ge ut böcker som inte passar in i modellen som de stora förlagen upprätthåller över hur böcker ska ”se ut”. Den senaste utgivningen består av fyra korta diktsamlingar, alla under 35 sidor långa, vars författare alla är under 30 år. Båda dessa fakta, författarnas ålder och verkens längd, gör utgivningen unik idag, men också till en tydlig produkt av vår litterära tid. Ung litteratur som är skriven frigjord från mallen över litterära verk, en litteratur som utmanar, fångas numera upp av de mindre förlagen.

Varje enskild författare behandlar olika teman, ändå kan man hos samtliga se en liknande estetik i både form och innehåll. Att urskilja gemensamma språkliga och textuella mönster hos olika författare från samma generation, kan gränsa till banalt, men är ändå betydelsebärande och belyser samtiden. I dessa fyra verk är ironin just ett sådant återkommande mönster. Författarna ironiserar över sin egen samtid, världen runtomkring, konst, jobb, kultur; till och med den egna texten blir måltavla för ironin. Det resoneras, för att sedan ironiseras. En uppdaterad, ständigt medveten läsare krävs, för att inte gå miste om tankegångar. Elis Burrau skriver:

”kan två personer bilda en kör
kan två personer som älskar varandra bilda en kör
blir allt den kören säger
sång”

Berättarjaget i Romantisk eftertext hittar detaljer i vardagen och associationsbanor som annars lätt flyter oss människor förbi, men som här får ta ett stort utrymme. Detaljerna snurrar ironiska banor runt sig själva;

”underförstått: du är ”den sociala”
jag känner mig som en ny människa
underförstått: det är övertydligt”

Jaget lyckas med konsten att uppleva det egna nuet utifrån. Att se det som sker och samtidigt förstå det, föra inre resonemang kring detta, i nuet. Men det är inte med lätthet, utan med säkerhet över sina egna ord kan även dessa få bli ironiserade över. Med stringens och ständigt återkommande meningar binds dessa resonemang ihop till väl sammanhållna diktvävnader.

”vi pratade om den mänskliga rättigheten
att tjuvläsa
att det är en mänsklig rättighet
ibland”

En sådan säkerhet hos berättarjaget, som svävar mellan fiktion och autofiktion, finns också hos Lothe, Rajs Lundström och Axfors. Berättelserna cirkulerar bestämt och självklart kring diktjaget. Att göra sitt liv till en del av offentligheten blir allt mer vardagligt, och med detta har gränserna mellan det privata livet och litteraturen blivit allt mer flytande. Hos både Axfors och Lothe är den sexuella spänningen ständigt närvarande, det som i vissa sammanhang skulle kunna vara privat och hemligt står här i centrum.

Hos jaget i Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø finns en besatthet av den egna kroppen; det är kroppen som måste förhålla sig till omvärlden, inte jaget. Jaget får gå åt sidan för uppmärksamheten i kroppen, kroppen som ska anpassa sig åt en vuxenvärld och de naturliga sörjandet över att lämna barndomskroppen och kliva in i den vuxna. Detta som många gånger sker genom undersökning av den egna sexualiteten. Sexualiteten vänds här ut och in, öppet och offentligt. Det är ett upproriskt risktagande utan att någonsin bli revolutionärt: ett diktjag, som försöker hävda rätten till sin egen kropp och sina egna ord. Med en något ängslig, men framför allt modig och ärlig strävan efter att hitta sanningen och blottlägga hemligheterna, avtäcka det som gömmer sig bakom vackra ord och få fram det allra mest uppriktiga, tydliggöra vad som är rätt och fel. Lothe bygger upp sin text med få bokstäver och tecken, och den blir tydligt hennes egen. Som i följande:
  
”Før var jeg tynnere. mor sier det har
noe med alderen å gjøre, at jeg har
fått en voksen kropp nå, og at det
er helt naturlig at en voksen kropp
veier mer enn en liten kropp. jeg
roper at jeg hater voknse kropper
og at jeg har full forståelse for
pedofili.”

Här gestaltar Lothe ambivalensen som hon har gemensam med de andra författarna: å ena sidan en längtan efter att kunna hävda sig som vuxen, å andra sidan önskan att vifta bort livets allvar med ironi. Ett läge mellan att vara och att bara vilja vara; mellan att vara delaktig och att över huvud taget inte veta. Rajs Lundström skriver:

”det finns alltså ingen anledning att vara orolig
jag är inte en sån person
jag vet inte vilken sorts person jag är
men jag är inte en sån person”

På mindre än 30 sidor vardera lyckas författarna visa sin egen personliga stil, med en målande självsäkerhet i språk och uttrycksätt. Kanske vill förlaget AFV Press visa fram just detta. Att det litterära fältet utvecklas av unika språk, att magi skapas från eftertänksamma ord och meningar, från texter som utmanar, och inte enbart eftersträvar det redan litterärt existerande. Det finns ett samspel mellan de fyra diktsamlingarna som är svårt att bortse ifrån, och detta har ingenting att göra med på vilket språk de är skrivna, inte heller med frågan om dessa diktsamlingar hade kunnat ges ut på storförlag. Samspelet växer istället fram ur det faktum att texterna skrivits av unga människor med gemensamma erfarenhetshorisonter, samt med en lika gemensam stark vilja att låta litteraturen vara levande och i ständig rörelse.

Further Projects