Lyrikvännen

Recension Lyrikvännen 3/2020
Anamarija Todorov ”Än finns det gott om natt”

Framsidan till Anamarija Todorovs tredje diktsamling ”Än finns det gott om natt” är beklädd med ett aningen suddigt svartvitt foto. Vid första anblick tycks det in zoomade perspektivet bevara en form för mystik kring vad som pågår, men vid en närmare titt framträder en bild avklippt strax nedanför ansiktena på en vuxen man som håller ett barn i sin famn. Efter min läsning av diktsamlingen får denna bild en mer specifik innebörd: jag ser inte längre enbart en man och ett barn, utan snarare en far som bär sin dotter. Bilden av föräldern som håller om sitt barn kan närmast tolkas som den arkaiska önskan om kärlek som samlingen vilar på. I ”Än finns det gott om natt” möter vi nämligen en 10-årig dotter som får reda på att hon har två pappor: den styvfar som hon är uppvuxen med, och även en biologisk far, hennes mammas älskare, som dottern aldrig haft kontakt med. Ingen av dessa verkar ha ömmat för henne.

Istället för kramar och lena ord är det redan från första sidan krossat porslin och svordomar som präglar relationen till styvfadern. Med en far som sakta drar ”ut bältet ur byxlinningen / och förväntar sig högaktning” råder det inget tvivel om det våld som styvfadern utövar mot modern såväl som mot dottern. De fysiska och de psykiska slagen överröstar kärleken och barndomen stämplas djupt av smärtans eko.

Det slår mig att Arazo Arifs debutdiktsamling ”mörkret inuti och fukten” från tidigare i år har flera tematiska likheter med Todorovs. Den våldsamma fadern som utkräver underkastelse står som startskott för båda dikterna. I viss likhet med Arif så förföljer barndomens helvetesinferno dottern in i vuxenlivet. Mörkret är tungt att bära och dottern påbörjar i vuxen ålder ett sökande efter sin biologiska far, parallellt med att hon försöker slå sig fri från styvfadern. Detta sökande efter omsorg och frigörelsen bort från den trasiga familjekonstellationen är ett plågsamt förlopp som präglas av vrede i finkänslig stämma. ”min kropp är vredgad/ och uppretad/ jag känner mig redo för strid” skriver Todorov. En ilska gentemot både styvfadern och den biologiska fadern rotas och växer fram ur två olika grunder, mot den ena för att han varit där, mot den andra för att han inte varit där, och vilka konsekvenser de skilda beteendena fått. De förenas i besvikelsen dottern känner inför dem båda:

det är antingen en pappa för mycket
eller en pappa för lite
kalkylen stämmer inte
det går inte att räkna med pappor.

Separationen från den maktfulla aggressiva styvfadern innebär ett närmande till den biologiska pappan. Dottern verkar i vuxen ålder bära på samma emotionella behov som hon gjorde som barn: ett skrik efter att få bli älskad, av både sin kärlekspartner och far. Detta balanseras taktfullt mellan barnets fasa och den vuxnes rationalitet, samma kropp, vuxen som barn. Här fångas det smärtsamma i suktandet efter kärlek samtidigt som anknytningsprocessen till den biologiska pappan intensifieras längs med vägen också inger ett visst hopp. Todorov låter skickligt den vuxnes och barnets röst samtala och bidrar till diktjagets både omedelbara och drabbande ambivalenta tillstånd.

vid den sista nattvarden
serveras moderkakan
och en seg navelsträng
en tugga för mamma
en för pappa
en för styvfadern den allsmäktige

Jag kommer att tänka på Sara Ahmeds förståelse för vad affekter gör. Ahmed tänker att känslor formar inkludering och exkludering, där affekter är med till att skapa subjekt och skam är en av dessa. Att skämmas är att misslyckas med att leva upp till idealet i den gemenskap man vill vara en del av, en skam som vänds inåt emot självet. Moderns skam blir här även dotterns skam som närmast formar hennes identitet:

jag är skamfläcken
på mammas rosa underkjol
[…]
inget vatten i världen
mäktar tvätta bort
skammens smutsrand

Moderns relation till styvfadern och hennes älskare sammanflätas med dotterns relation till dem samma, såväl som med dotterns egen partner. Ett grepp som eventuellt ska visa på den intimitet som finns mellan mor och barn, men som lika mycket tillför en vaghet. Texten är bildtung, närmast mättad på metaforer. Todorov skriver en narrativt driven diktning som ändå stundtals vill vända ryggen mot det direkta och där kommer det affektiva i kläm, både för diktjaget och för läsaren. Språket ställer sig upp som en skyddsmur där känslorna inte alltid går att komma åt, det stoppas full av pärlemor, malört och andra poetiska uttryck som värjer för att låta läsaren nå den natt som gömmer sig där bakom.

Man kunde tänka sig att alla illustrativa liknelser skulle göra flödet motståndslöst, men tvärtom sätter den litterära metoden prov på läsarens förmåga till förståelse. Det finns en kompromisslös strävan av att låta bildspråket förvandlas till lyriska allegorier, metaforer och symbolik som ibland tyvärr lägger sig i lite för många lager på varandra. Jag vet inte exakt var, men någonstans på vägen så slår alla dessa bilder till slut knut på sig själva och de bidrar inte uteslutande till ett välkomnat textligt motstånd. Exempel som ”som en eldslukare blåser du glöd i mitt ansikte / tänder häxbål i mina pupiller” eller ”mörk körsbärslikör väller ut ur saknadens butelj” är strofer som får mig att önska en något mer sparsmakad röst. Först efter stor ansträngning, efter tredje, möjligen fjärde omläsningen når jag slutligen in till charmen och potentialen som gömmer sig under detta bildspråk. Hoppas bara inte att det redan är försent.

Further Projects