Sydsvenskan

Recension publicerad i Sydsvenskan  4/3 2021
Ellen Nordmark ”Cor ne edito / edit / chili con carne”

Hur upplever vi egentligen vår omvärld? I den stora frågan tar Ellen Nordmarks debut ”Cor ne edito / edit / chili con carne” sin utgångspunkt. Hos Nordmark skulle nog svaret vara: genom kroppen. Här upprepas frasen ”Här är scenen” och jag läser det som ett mantra där jaget ses som en slags nollpunkt. Kroppen är scenen för en undersökning av var gränserna för jaget, sinnena och omgivningen går.

Man skulle kunna kalla ”Cor ne edito / edit / chili con carne” för en hybridsamling. En bok där dikter, fotografier, teckningar och kollage samsas och ibland också ledigt samspelar. Här finns ett icke namngivet jag och en hon. I text och bild, som till stor del består av fotografier på författaren, utforskar jaget intensivt sig själv genom kroppens olika delar, skavanker och förnimmelser.

Hos Nordmark blir kroppen närmast till en skulptur, en artefakt som går att modellera, ta itu och begrunda i minsta detalj. Det kan exempelvis heta: ”det kallas gåshud / under min hud / flaxar fan inga gäss i sträck”. Kroppen ljuger, ömsar skinn, spyr gallsten, kissar bläck, förfaller, andningen kontrolleras, muskler bränns – allt detta skrivs fram som frågor kring vad kroppen är och kan vara: ”inte så / att blåmärken uppstår / de står / i blom”.

Titelns ”Cor ne edito” förklaras på första sidan som ett citat från Pythagoras med betydelsen ”ät inte hjärtat”; detta ska förstås som en förmaning att inte oroa själen. På samma sida skriver Nordmark: ”Orden är beständiga men skiftar ständigt form och innehåll, ett hjärta av gelé, en gravallvarlig lek”. Så känns samlingen: rå, med inslag av kvick komik.

Boken skulle kunna sammanfattas med raderna ”det är en konst / sammanfogandet av fragment / det är en jakt / på gränsen för det gränslösa”. Ja visst är det fragmentariskt, men texten stannar också rätt ofta vid sådana avhuggna meningar. Något som skapar en lite för hög abstraktionsnivå.

Men när Nordmarks poesi är som bäst tillåts associationerna att strömma fritt av rim och taktfull rytm. När formspråket får ordentligt med svängrum ger det plats åt både det sköra och otäcka: ”det börjar så obarmhärtigt tidigt varje morgon / grävandet av en vallgrav i min hud”.

Genom enkla utbyten av bokstäver eller ord blir humorn också en del av allvaret, som i stroferna: ”det som står skrivet i sten / står skrivet i ben” och ”ÖNSKAN / luften att föda / utan att göda”. Eller:

på senare tid har jag levt på stearin
stöpt mig döpt mig
i stelnad hjärnsubstans galla urin

”Cor ne edito / edit / chili con carne” genomsyras av en estetik som låter det äckliga skära in i det barnsliga och den ömtåliga kroppen stå oskyddad och naken. Även om det är något ojämnt glittrar det till av oväntade och orädda scener. Och ur dessa framträder en både intim och hudlös samling.


Recension publicerad i Sydsvenskan 26/11 2020
Hanna-Linnea Rengfors ”Candy”

Att vara intensivt förälskad kan innebära att konstant tänka på den andra personen, att ständigt hålla koll på om hen har hört av sig och låta dagarna styras av den andres ord, känslor och signaler. Men hur vet man om en kärleksrelation är ömsesidig eller om den tippat över till besatthet? Hanna-Linnea Rengfors rappa roman om Janni gestaltar just denna balansgång.

I ”Candy” kastas vi rätt in i Jannis flyktiga liv. Hon bor tillsammans med sina två döttrar, flickvän, två extraföräldrar och inte minst Candy, hunden som Janni lever i större symbios med än sina egna döttrar. Familjen anstränger sig för att få ihop en gemensam vardag när en journalist plötsligt knackar på dörren. Journalisten vill tala med Janni om hennes tidigare förhållande med musikern Sasha Linden. Och om Sashas död.

Hanna-Linnea Rengfors poesidebuterade så sent som i våras med diktsamlingen ”Närhetsprincipen”, och redan nu kommer alltså prosadebuten. Vid första anblicken tycks dessa böcker vara vitt skilda, men vid en närmare titt möts de på ett grundläggande plan: båda tar avstamp i ett trauma. I ”Närhetsprincipen” kretsar berättelsen kring terrordådet på Drottninggatan, i ”Candy” är det Sashas död som är den smärtsamma kärnan.

Minnesbilder varvas med händelser under september 2020, och den instabila Janni är besatt av att vara nära Sasha. Candy, hunden som likt en skugga följer varje steg Janni tar, får subtilt symbolisera Jannis eget skugglika förhållande till Sasha.

I ett högt tempo slungar Rengfors läsaren genom Jannis tilltrasslade relationer, men jag saknar lite av den dynamik och tyngd som poesidebuten utmärktes av. ”Candy” är vad man kan kalla en bladvändare, men lika snabbt som den går att läsa, försvinner den också bort. De kvicka meningarna och de snabbt glidande känsloväxlingarna har absolut en stor dos av skärpa och energi, men jag önskar att Rengfors hade vågat lätta lite på gasen. För vid sidan om förhållandet med musikern berättas också en historia om komplexa familjekonstellationer och knepiga mor- och dotterrelationer. Om dessa sidospår hade fått ytterligare med syre hade de kunnat ge ”Candy” ett mer bestående intryck.


Recension publicerad i Sydsvenskan 14/11 2020
Daniel Mårs ”Voila!”

Valet av titel på Daniel Mårs nya diktsamling ”Voilà!” känns osedvanligt passande. Det franska ordet för lätt tankarna till det sexiga och lustfyllda, till att väcka uppmärksamhet och här även att visa fram sig själv; både sin skörhet och sitt begär.

Diktjaget i ”Voilà!” befinner sig i en begränsande lantlig hemmamiljö. Lantbrukets vardagssysslor varvas med fantasier om en annan verklighet. Jag läser dikterna som ömtåliga erotiska drömmar om extravagans och glamour, om Paris, om att få lov att visa upp hela sitt jag, och om att komma bort från avskildheten och den dyngiga jorden: ”Det är gödsellukten som aldrig lämnar mig / en dubbel regnbåge på himlen”. I drömmen är lagården inte enbart en lagård, utan också fylld av män och dessa mäns åtrå för andra män. Dessutom finns plats för en scen där jaget tillåts att leva ut som artist.

”jag har mycket hö / men inget siden” står det och jag gläds åt Mårs idérikedom och förmåga att bygga upp ett språkbruk av kontraster som inbegriper såväl allvar som humor. Jaget står med ena foten i skogsbrynet och med den andra i lockelsen av en annan värld: ”och där borta / se där är landsvägen / limmar paljetter under ögonen”. Det intensiva sökandet efter frihet och förtrollning bärs fram av en tung sinnesstämning där väntan och längtan är lätt att relatera till.

Denna avskalade berättande poesi hinner dock tyvärr inte riktigt rycka tag innan den tar slut. Åtrån och det elektriska begäret sjuder på ytan, men börjar aldrig fullständigt koka. Jag tror att dessa dikter hade vunnit på att få ett större utrymme att växa och frodas på, kanske hade vi då verkligen fått se glitter och lera mötas i en osalig dans.


Recension publicerad i Sydsvenskan 1/10 2020
Freke Räihä ”Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten”

”Det finns så många saker som inte går att fånga med ord” skriver Freke Räihä i nya diktsamlingen ”Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten”. Raden är en utmärkt ingång till flera av bokens teman – död, sorg och minnen, ämnen där språket kan kännas otillräckligt.

Hos Räihä börjar det med en skogsvandring och med denna miljö som bakgrund skissas sedan långsamt förlusten av en närstående fram. Är det möjligen en far som dött? Ingen namnges här, men genom sköra minnen närmar sig diktjaget ömsint den person som nu är borta. Den anhöriga levandegörs okonstlat genom detaljer, som fingrar täckta av snus, bitsockret mellan tänderna eller ”glasögonen – / som flyttade sig när du läste”. Imperfekt är sorgens och dödens tempus men här blandas förflutet med nutid och vad jag ibland också uppfattar som framtidsvisioner.

Den lågmälda, nästan distanserande tonen klaffar oväntat väl med den känsloladdade saknaden som porträtteras. Tyngden som döden bär med sig vägs upp av de luftiga sidorna och Räihäs förmåga att fånga det vardagliga och enkla, såsom i raderna: ”Lägger en duk på bordet, / så att det inte är tomt när det är tomt.”

Dikterna samtalar konstant med andra texter. Jag tänker att Räihä på så sätt skriver in sig i ett litterärt sammanhang för förlusten. Citat av och anspelningar på till exempelvis Bo Setterlind och Cornelis Vreeswijk ger en möjlighet att formulera sig om det ofattbara: döden. Dessa texter framstår även som en litterär gemenskap till den ensamhet som skildras. ”Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten” strävar febrilt efter att förstå förlustens karaktär: Hur hanterar man tomheten? Går det att hålla kvar en anhörig som dött? ”Det ligger i förlustens natur att vara oåterkallelig” heter det, men Räihä gör i alla fall ett poetiskt lyckat försök att bevara intimiteten till den människa som försvunnit.


Recension publicerad i Sydsvenskan 24/6 2020
Helena Boberg ”Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet”

Om någonting gror inuti en kvinnokropp, hur vet man då om det som växer är liv eller dödsångest? Frågan kan tyckas märkligt ställd, men likväl väcks den under min läsning av Helena Bobergs nya diktsamling ”Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet”. Här korsas nämligen liv och död genom ett allvarligt, men lekfullt utforskande av två ting som båda kan slå rot i kvinnokroppen: Cancer och foster. ”Men det var som om det späda lifsfröet växt utanför henne och icke under hennes hjärta”, sammanfattar Boberg för att på några sidor senare skriva: ”Min alldeles egen metastaas”.

Födelse och femininitet är teman som känns igen från Bobergs senaste diktsamling ”Sinnesvåld” från 2013. Dessa ämnen lyfts fram här genom relationen mellan människa och djur. Utsagor som ”Att jag är ett djur kan ingen neka, ty jag har /hjerta, hår” sammanflätas med sjukdomsspekulationer, moderskaps- och kroppsreflektioner.

Detta lilla handbundna häfte är skapat med djup omsorg. På de 26 sidorna existerar inget utrymme för överflöd, utan den oroliga, nästintill labyrintiska kapplöpningen mellan melankoli och läkning är noga övervägd. Diktens smärta breder ut sig över sidan där skiftande typsnitt och textstorlek intensifierar effekten av utsatthet: ”Man prisar olyckan såsom det bästa pröfningsmedel för människostyrkan.”

Det gammaldags språket som illustreras av titeln tillför en känsla av tidlöshet. Men de pompösa, åldriga formuleringarna bygger även upp en distans till ängslan och ambivalensen, ja, en poetisk jargong som stundtals blir svårtillgänglig. Den uppstyckade strukturen och det föråldrade språket ställer höga krav på läsaren, men ansträngningen betalar sig också. För ”Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet” blir mer egenartad och plågsamt vacker för varje omläsning.


Recension publicerad i Sydsvenskan 26/3 2020
Madeleine Schantz ”Vaken dröm”

Till omfånget är den kort, 110 sidor, men trots det så tar det tid att läsa Madeleine Schantz debutroman ”Vaken dröm”. Till skillnad från poesin så kan prosan ofta värja inför det fragmentariska och efterfråga kronologi och logik. Minnen, precis som drömmar, rör sig dock hoppandes mellan tid och rum, mellan yttre och inre värld, mellan dröm och verklighet, och så fungerar det också i ”Vaken dröm”.

Utifrån ett samtal med en psykolog, baserat på ett på förhand givet intervjuformulär, får vi följa den unga kvinnan Maren. Ur Marens berättelser tecknas den spricka som hennes liv utvecklats till: från arbetet som konstkurator på Berns, fest och droger på nattklubbar, till mörka erfarenheter av sexuella övergrepp, dödsfall och mäns våldsamt hårda grepp om henne. Oberoende av geografi, i Oslo, Stockholm eller Tokyo så upprepas dessa traumatiska händelseförlopp för Maren.

Till en början framstår Marens historier som lösryckta, svävande, men ganska snart blir det uppenbart att det inte är entydiga minnen vi har att göra med, snarare är det minnesfragment. Dessa spillror bottnar i Marens djupa overklighetskänslor, där gränsen mellan dröm och verklighet närmast verkar vara utsuddad. Hennes liv kan förstås som en mardröm, men språkets vaga, för att inte säga drömska dimension, tycks också vara en överlevnadsstrategi; att se det vakna tillståndet som dröm gör det mindre smärtsamt.

Att låta hela historien utspela sig genom ett diagnostiksamtal skulle kunna tänkas bli torftigt, men tvärtom finns det här en uppfriskande poetisk intensitet och rytm. Schantz har redan ett karaktäristiskt metaforrikt språk som lägger sig som ett skimmer över de dystra drogtripparna, de såriga relationerna och mötena med våldsamma män. Med en blick för detaljer såväl som lyhördhet för det affektiva blir Marens hårda liv hissnande hjärtskärande.

Trots det poetiska anslaget eller kanske just på grund av det, blir det dock stundtals svårt att fullt ut engagera sig i Maren, troligtvis för att hennes egen känslomässiga förvirring sprider sig till läsaren. Det blir något svepande när de krisartade situationerna tycks inlindade i en filt av vackra associationer men förblir oförankrade både i varandra och i tid och rum. Även om det i det avseendet finns element kvar att fördjupa, gör ”Vaken dröm” mig definitivt nyfiken på att se mer av Schantz framtida dröm-och minnestydningar.

 

 

Further Projects