Sydsvenskan

Recension publicerad i Sydsvenskan 24/6 2020
Helena Boberg ”Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet”

Om någonting gror inuti en kvinnokropp, hur vet man då om det som växer är liv eller dödsångest? Frågan kan tyckas märkligt ställd, men likväl väcks den under min läsning av Helena Bobergs nya diktsamling ”Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet”. Här korsas nämligen liv och död genom ett allvarligt, men lekfullt utforskande av två ting som båda kan slå rot i kvinnokroppen: Cancer och foster. ”Men det var som om det späda lifsfröet växt utanför henne och icke under hennes hjärta”, sammanfattar Boberg för att på några sidor senare skriva: ”Min alldeles egen metastaas”.

Födelse och femininitet är teman som känns igen från Bobergs senaste diktsamling ”Sinnesvåld” från 2013. Dessa ämnen lyfts fram här genom relationen mellan människa och djur. Utsagor som ”Att jag är ett djur kan ingen neka, ty jag har /hjerta, hår” sammanflätas med sjukdomsspekulationer, moderskaps- och kroppsreflektioner.

Detta lilla handbundna häfte är skapat med djup omsorg. På de 26 sidorna existerar inget utrymme för överflöd, utan den oroliga, nästintill labyrintiska kapplöpningen mellan melankoli och läkning är noga övervägd. Diktens smärta breder ut sig över sidan där skiftande typsnitt och textstorlek intensifierar effekten av utsatthet: ”Man prisar olyckan såsom det bästa pröfningsmedel för människostyrkan.”

Det gammaldags språket som illustreras av titeln tillför en känsla av tidlöshet. Men de pompösa, åldriga formuleringarna bygger även upp en distans till ängslan och ambivalensen, ja, en poetisk jargong som stundtals blir svårtillgänglig. Den uppstyckade strukturen och det föråldrade språket ställer höga krav på läsaren, men ansträngningen betalar sig också. För ”Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet” blir mer egenartad och plågsamt vacker för varje omläsning.


Recension publicerad i Sydsvenskan 26/3 2020
Madeleine Schantz ”Vaken dröm”

Till omfånget är den kort, 110 sidor, men trots det så tar det tid att läsa Madeleine Schantz debutroman ”Vaken dröm”. Till skillnad från poesin så kan prosan ofta värja inför det fragmentariska och efterfråga kronologi och logik. Minnen, precis som drömmar, rör sig dock hoppandes mellan tid och rum, mellan yttre och inre värld, mellan dröm och verklighet, och så fungerar det också i ”Vaken dröm”.

Utifrån ett samtal med en psykolog, baserat på ett på förhand givet intervjuformulär, får vi följa den unga kvinnan Maren. Ur Marens berättelser tecknas den spricka som hennes liv utvecklats till: från arbetet som konstkurator på Berns, fest och droger på nattklubbar, till mörka erfarenheter av sexuella övergrepp, dödsfall och mäns våldsamt hårda grepp om henne. Oberoende av geografi, i Oslo, Stockholm eller Tokyo så upprepas dessa traumatiska händelseförlopp för Maren.

Till en början framstår Marens historier som lösryckta, svävande, men ganska snart blir det uppenbart att det inte är entydiga minnen vi har att göra med, snarare är det minnesfragment. Dessa spillror bottnar i Marens djupa overklighetskänslor, där gränsen mellan dröm och verklighet närmast verkar vara utsuddad. Hennes liv kan förstås som en mardröm, men språkets vaga, för att inte säga drömska dimension, tycks också vara en överlevnadsstrategi; att se det vakna tillståndet som dröm gör det mindre smärtsamt.

Att låta hela historien utspela sig genom ett diagnostiksamtal skulle kunna tänkas bli torftigt, men tvärtom finns det här en uppfriskande poetisk intensitet och rytm. Schantz har redan ett karaktäristiskt metaforrikt språk som lägger sig som ett skimmer över de dystra drogtripparna, de såriga relationerna och mötena med våldsamma män. Med en blick för detaljer såväl som lyhördhet för det affektiva blir Marens hårda liv hissnande hjärtskärande.

Trots det poetiska anslaget eller kanske just på grund av det, blir det dock stundtals svårt att fullt ut engagera sig i Maren, troligtvis för att hennes egen känslomässiga förvirring sprider sig till läsaren. Det blir något svepande när de krisartade situationerna tycks inlindade i en filt av vackra associationer men förblir oförankrade både i varandra och i tid och rum. Även om det i det avseendet finns element kvar att fördjupa, gör ”Vaken dröm” mig definitivt nyfiken på att se mer av Schantz framtida dröm-och minnestydningar.

 

 

Further Projects